Glöm inte ny adress!

Hej på er kära vänner.
Glöm inte bort att Agent Stefan har flyttat till ett eget bo. Den nya adressen är http://agentstefan.com

Ha en riktigt bra dag och välkomna att hälsa på på min nya adress :)

Många kramar/Agent Stefan

Ny adress till Agent Stefan

Följ Agent Stefan på

http://agentstefan.com

 

AgentStefan flyttar till eget bo

Hej underbara läsare och vänner!

Jag har nu kommit till en punkt där jag känner att jag vill ha en egen domän och lämnar agentstefan.blogspot.se för att flytta in till agentstefan.com. Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta att följa mig där. Det går att bli följare, kommentera, prenumerera, bara läsa eller vad ni själva känner för.

Miljoner kramar

Agent Stefan

Jag älskar tågstationer

För femton år sen skrev jag en Mauro Scocco-inspirerad låt med refrängraderna "Jag hatar busstationer. Där är jag alltid på väg mellan hem och jobb. Men jag älskar tågstationer. För de betyder att jag är på väg nånstans bort." Det är en stor skillnad på att vara på väg bort någonstans och att vara på väg mellan två punkter. Jag har inte längre en så stark aversion mot bussar, men känslan är fortfarande densamma. Tåg får mig alltid att känna äventyret blåsa i håret. Mycket starkare än både buss och flyg. Både den starka känslan att möta något nytt spännande, och att fly bort från något jobbigt, tråkigt, vardagligt. De finns många som menar att man måste försöka lära sig att glädjas i vardagen och det stämmer säkert, men jag är verkligen ingen vardagsmänniska. Jag har alltid älskat att se fram mot något, nåt annorlunda och speciellt. Äventyret och leken. Det betyder för den skull inte att jag alltid varit särskilt äventyrlig och lekfull, men drömmarna har funnits där. Jag har nog alltid varit en Indiana Jones i själen, men inte i verkliga livet.

 

När jag var yngre (men inte så ung) gillade jag verkligen att leka på lekplatser. I en lekplats i Slottsskogen i Göteborg finns en lång rutschkana som jag älskade att åka i även som 20-åring. Vattenrutchkanor har också alltid roat mig mycket, liksom åkattraktionerna på Liseberg. Men så är det inte längre. Vart tog lekfullheten vägen och när försvann den? Hur gör man egentligen för att väcka den till liv igen och njuta av den fullt ut? Ja, jag vet faktiskt inte. Det är lätt att skylla på att man börjat bli gammal, men det köper jag inte. Jag har mött människor med en enorm lekfullhet vid både 70 och 80 års ålder. Det enda som har hindrat dem från att kasta sig ut i en lian är att kroppen inte orkar att hålla kvar dem i repet och att landningen kan få drastiska konsekvenser, men hade de bara fysiskt klarat det så hade de hängt där. Jag tycker inte sånt är kul längre. Förr längtade jag också att vara ute och dansa. Det blev inte så ofta, men jag längtade verkligen ut hela tiden på discogolvet. Nu stannar jag helst hemma. Vad är det som händer? Det här är absolut inget jag vill ska ske. Jag vill älska att kasta mig ut i discokulans färgspel och längta till varje gång jag får möjlighet att hoppa fallskärm och flyga luftballong (vilket jag aldrig gjort någotdera). Men hur skapar man en längtan och hur boostar man en lekfullhet?

 

Mycket av det äventyrliga som funnits har istället ersatts med arbete, prylar, räkningar och en massa andra måsten. Många saker är på väg att förändras i mitt liv just nu, mot mer frihet, mer självstyrt liv, men kommer jag att kunna längta och leka igen? Kommer den friare tiden att fyllas med andra måsten och fler prylar? Ja det återstår att se, men jag kan inte se ännu att även själen kommer att bli friare, bara för att min kalender blir det. Det kanske är en bra idé att återknyta till den femtonåriga refrängen och låta tåget bära ut i världen. Att inte åka fram och tillbaka, utan iväg till någonstans och se vart det bär hän. Det kanske är tåget som får bli själens och prylarnas frigörare. På tåget kan inte ryggsäcken vara för stor och resan går tillräckligt långsamt för att hinna uppfatta och ta till sig det som sker runtomkring. Att stanna upp på tågstationer för att se om en ny riktning ska tas ut, längre bort eller tillbaka hem.

 

Free your mind!

 

Med klara ögon

En av mina många favoritbloggare Camilla Lebert Hirvi skrev i sitt senaste blogginlägg att hon i sin nuvarande tillvaro i Thailand möter människor med vad hennes grekiska vän kallar "clear eyes" - klara ögon. Uttrycket är så bra och dess motsats, som skulle kunna vara grumliga ögon, eller det man oftare använder "glasartad blick", är det jag själv vanligtvis möter. Det finns överallt, i alla yrkeskategorier, alla samhällsklasser, alla åldrar (utom möjligen de allra yngsta). Och det är könlöst, utan doft, smak eller känsel. Har du testat att studera människor på bussen, i tunnelbanan, på tåget eller spårvagnen? Försökt föreställa dig vilket liv de har, hur deras uppväxt kan ha sett ut, hur deras familj är? Jag gör det ganska ofta och det är inte särskilt ofta berättelser med lycklig början, innehåll och slut. Jag ser inte alltid djupa tragedier eller stor sorg, men desto oftare likgiltighet, uppgivenhet och leda. Pröva det själv nästa gång du befinner dig bland människor där du utan att tränga dig på försiktigt kan studera någon eller några. Titta inte för mycket utan låt den ögonblickliga bild du får arbeta vidare i dina tankar. Vem är det du ser? Vad har den människan för tankar om livet, om framtiden, om drömmar?

Camilla Lebert Hirvi

 

När det gäller de människor Camilla möter runt om i världen som har de här klara, nyfikna ögonen, menar hon att det är värmen, tiden att göra ingenting och det man helst vill, ledigheten, vilan som gör att nyfikenheten vaknar, den inre sanna glädjen, tilliten, generositeten. Jag tror att hon har helt rätt. När vi reser bort och är borta så länge att rastlösheten och ångesten av att inte hela tiden vara nyttig hinner mattas av, så inträder hos många ett lugn i själen. Men varför måste man resa på semester för att kunna ha det så? De gamla gubbarna som Camilla möter på ett litet café i en liten grekisk bergsby har klara ögon, men de är inte på semester. De är i sin vardag, sina hem, mitt i sin verklighet. Vad är det som gör att de kan bibehålla sin nyfikenhet och glädje? Jag tror delvis att det handlar om det som Camilla formulerat i ett tidigare blogginlägg. Om hastighet. Om att låta kroppen, tanken, livet vara i fas med tiden. Att vara mer och göra mindre. Bodil Jönsson skrev i sin bok Tio tankar om tid om hur vi ofta inrättar oss efter en livslögn om att vi har ont om tid. Hon menar att vi precis lika gärna skulle kunna skaffa oss livslögnen att vi har gott om tid. Det skulle ju i alla fall sannolikt inte fungera sämre. Hur vi relaterar till tiden sitter egentligen bara i vårt huvud och vi har under generationer lärt oss att förhålla oss till en konstruerad tidsuppfattning för att bättre passa in i industrialismens behov av kontrollerad effektivitet och produktivitet.

Bodil Jönsson

 

Om vi ska uppleva tiden som lång och god gäller det att lära sig ett nytt förhållningssätt till tid. Det är till exempel lika bra att redan från början inse att du inte kommer att hinna med allt du skulle vilja, eller som du tror att du måste hinna med. Ge upp det redan nu. Vanligtvis skjuter vi upp saker som vi tycker är tråkiga, jobbiga och svåra, helt enkelt för att de kräver mer av oss. Mer i form av ställtid både före och efter på grund av att vi måste ladda innan vi börjar, kanske förbereda oss noggrant och mer tid efter för återhämtning och reflektion. Svåra och tråkiga uppgifter tar lång tid och måste därför planeras noga när de ska göras så att de inte samlas på hög, som ackumulerade stressmonster. Du kanske till och med kan strunta i dem helt, eller låta någon annan göra dem, utan att det får negativa konsekvenser. Fundera på det: måste det göras eller tror jag bara att det måste göras? Om du anser att det måste göras, se då till att planera in gott om ställtid både före och efter.

 

Men om vi går tillbaka till Camillas grekiska gubbar med klara ögon i den lilla bergsbyn. Planerar de in ställtid före och efter svåra och tråkiga uppgifter tror du? Hur klarar de av sådant som vi gärna skjuter framför oss och känner oss stressade av? Skjuter de också framför sig eller ser de inte ens problemen? Jag tror vi av olika anledningar har delvis fundamentalt olika syn på, men också uppfattning av och känsla för tid, stress och brådska. Det som av oss uppfattas som avslappnat, långsamt (och kanske även ineffektivt) kan vara ett naturligt sätt att leva och vara för en annan och tvärtom. Jag läste en artikel för många år sen om en kvinna som bestämt möte med en byäldste i ett afrikanskt land, som jag tyvärr glömt vilket det var. Men jag minns berättelsen. Hon var kraftigt försenad på grund av en mängd händelser som inte hade gått som hon hade tänkt. När hon väl kom fram till den plats där de hade stämt möte, fyra timmar senare än de hade bestämt, satt mannen där på en sten, med klara, glada ögon. Hon sköljde över honom med ursäkter och förklaringar och han bara log och sa: men du är ju här nu! Om man tänker tvärtom, att byäldsten hade kommit fyra timmar senare till ett möte än de hade bestämt. Tror ni att hon bara hade varit glad? Eller hade hon känt sig irriterade och stressad? Hade hon ens suttit kvar?

 

Det är självklart inte så enkelt som att det handlar om att skapa mer luft i sin kalender för att man ska få klara ögon. Jag vet att Camilla också förenklar, men jag tycker ändå att hon är något på spåren. När vi kommer ifrån alla måsten som tynger och stressar och hamnar i ett sammanhang där vi inte har vår invanda vardag, våra prylar, vår ryggsäck, och stannar där tillräckligt länge, inte bara några dagar utan kanske några veckor, så märker vi ofta skillnaden på vår stressade tillvaro och den andra världen. Den som snurrar oavsett om vi hinner leverera, effektivisera och producera. Och vi smakar på den en stund och längtar redan tillbaka till den innan vi ens lämnat den för att återvända till den värld som vi tar för givet är den verkliga världen. Den som du konstruerat runt dig själv med legobitar från din barndom, din kultur och din oförmåga att leva fullt ut. Vad är det som säger att det ska vara så?

Free your mind!

 

En värld i rosa

Jag läste idag ett öppet brev till Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri på Dagens Nyheters webtidning apropå det starkt kritiserade projektet Reva, som går ut på att verkställa fler avvisingar av papperslösa. Brevet har fått stor spridning på olika sociala media. Jag länkade till artikeln på min facebooksida eftersom jag tyckte den var både bra, intressant och välskriven. Brevet handlade om hur man blir bemött när man uppfattas som främmande i Sverige och framför allt då om man har en annan hud- eller hårfärg än det man skulle kunna beskriva som "den ursprunglige svensken", som Jonas benämner som rosafärgade. Han ber Beatrice att byta skinn och erfarenheter med Jonas i 24 timmar för att hon ska få uppleva de orättvisor och kränkningar som han fått uppleva under hela sin uppväxt i Sverige och upplever än idag 2013. Han tar med henne på en resa i Khemiri-land, en resa kantad av oprovocerat hot, våld och trakasserier, mot alla de som inte är rosafärgade, av de som är anställda för att skydda vårt land och göra att tillvaron känns säker och trygg. Det är egentligen inte så nytt. Det har gått att se, läsa och höra om i media i decennier. Det finns två saker i detta som gör mig förvånad och så otroligt förbannad.

Det är helt obegripligt att så många människor lever med detta fortfarande, 2013, efter så många år. Det känns som att ingenting har hänt. Har inga vettiga politiska beslut fattats för att alla människor ska få en chans till ett drägligt liv? Det har det kanske gjorts, men jag ser inga tydliga resultat av några sådana beslut. Hur kan fortfarande människor med mörkare hudfärg och hår med automatik bli misstänkliggjorda för brott utan anledning? De som hittills skrämt mig allra mest har varit berusade rosafärgade män i 55-årsåldern och påtända rosafärgade män i 25-årsåldern. Varifrån kommer den här rädslan för människor med mörkare hy och hår, nu, 2013?

När jag lade in länken på facebook så delades den av många och jag fick en kommentar. Den handlade om att Jonas tror att det bara är mörkhyade som utsätts, medan det i själva verket är så att det också är många rosafärgade som drabbas. Jag har ingen statistik på detta, men sorry, I don't believe you! Jag kan förstås ha fel, men jag är helt övertygad om att det inte är på det sättet. Jag tror stenhårt på att rosafärgade människor generellt glider i en rosafärgad gräddfil just på grund av sin hudfärg och genom antagandet att en sådan person per automatik är en hederlig, hårt arbetande svensk! Jag är helt övertygad om att en person med ungefär lika slitna eller rena kläder och ungefär lika vårdat eller ovårdat yttre behandlas olika beroende på hudfärg av obehagligt många människor. Jag tror också att den kulturen finns starkt rotad hos många myndighetspersoner och rättsskipare. Ofta dold bakom övertygelsen om att man själv inte är rasist, MEN... åtföljt av en mängd inlärda argument om hur många som får plats i det här landet och hur de är, de där som kommer där bortifrån, med sin konstiga kultur och sin konstiga syn på barnuppfostran, jämlikhet, religion, traditioner och så vidare.

Och även om det skulle vara så att massor av rosafärgade människor drabbas av exakt samma sak, så förtar det väl inte Jonas upplevelse när hans far alltid blir stoppad i tullen, medan de rosafärgade glider igenom, när han själv upprepade gånger avkrävs legitimation av polisen på stan, att han blir tagen av polisen bara för att han råkar likna någon som eventuellt skulle kunna vara kriminell. Jag har sett bilder i tidningar på efterlysta mördare som om man kisar med ögonen mycket väl skulle kunna sägas likna mig ytligt. Varför tar ni inte mig? Hallå!!! Här är jag! Jag är kanske kriminell! Fängsla mig! Stånga mig! Gör nånting!

 

Bored to death!

Blir du lätt uttråkad? Jag blir det och det känns ibland som en belastning. På samma sätt som jag kan bli väldigt engagerad och intresserad kan jag snabbt känna att jag vill byta samtalsämne, byta jobb, byta bostad... Jag har länge trott att jag är en spänningssökande, äventyrstörstande person som alltid behöver nya utmaningar. Men jag har kommit på att det inte alls är så. Jag kan tröttna så totalt även på spänning och äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit på mig själv med att sitta och gäspa, inte av trötthet, utan av leda, när jag är på en jättespännande resa, en superintressant föreläsning eller ett roligt samtal. Egentligen gillar jag det, men jag blir less ändå. Tankarna börjar vandra iväg åt ett helt annat håll och jag har svårt att hålla fokus på det som händer. Det värsta som finns är när jag känner så inför min min fru och våra barn. Jag är inte alls stolt över det och jag vill inte att det ska vara så, men likväl så händer det.

 

Ibland när jag är på resor så kan jag längta hem något så oerhört. Jag tror inte att det är hem jag vill, utan snarare bort. Det kan vara det mest fantastiska resa med härligt, gemytligt sällskap. Ändå vill jag fly. Detsamma har gällt jobb, både anställningar och uppdrag. Långt ifrån alltid förstås och jag har haft det bra förspänt eftersom jag oftast har kunnat delegera arbete till andra, så att jag kan börja på något nytt. När jag jobbar så är jag nästan alltid snabb och effektiv. Men hur kommer sig den här flyktkänslan och ledan? Jag ska väl i ärlighetens namn säga att det inte är så i lika stor utsträckning längre. Flera saker har börjat förändras sen jag startat eget igen och sen vi börjat vår resa mot att bland annat bli digitala nomader. Samtidigt är det just det som fått mig att fundera på varför det så ofta blev så fram till alldeles nyligen. Jag tror att det är en kombination av flera saker. När jag var yngre bytte jag skola ett flertal gånger och bröt upp med vänner och rutiner. Grundskolan var ett starkt orosmoment som var väldigt skön när den var över. Å ena sidan ville jag hela tiden byta för att bli av med en del plågoandar, men å andra sidan förlorade jag även vänner och bra lärare. Viljan att fly riktningslöst låg nog till grund för en växande rastlöshet. Jag tror att det var där det började.

 

Många av mina vänner verkar sen de var unga ha vetat vad de vill bli, det vill säga vilket yrke de ska ha i hela sin vuxna ålder. Jag har nog aldrig vetat det. När jag utbildade mig till arkitekt så drällde det av arkitektstudenter där och på de andra skolorna som ville bli ARKITEKTER med stora bokstäver. Det gällde förstås inte alla, men de allra flesta. För mig var det en utbildning som var ganska kul och som verkade vettig. Dessutom hade jag ett behov att visa mina föräldrar att jag kunde genomföra och gå i mål med något. Jag fick jobb på arkitektkontor redan under min utbildning och så småningom startade jag även eget med kontor i centrala Göteborg. Jag har ritat en del hus som jag är riktigt stolt över och skrivit en bok om ekobyggande, men trots det har jag aldrig känt mig som en arkitekt. Är inte det underligt?

 

I filmtrilogin Matrix söker Neo, Trinity och Morpheus upp Merovingian för att få tag på nyckelmakaren. De konstaterar snabbt att detta är deras mål, men Merovingian menar tvärtom att det inte är målet utan ett medel för att göra... vad? När de inte kan svara på frågan uppstår ett dödläge. Han menar att de blivit ditskickade för att befria nyckelmakaren, men utan att veta varför de behöver honom. Jag kommer ihåg när jag såg den filmsekvensen hur starkt den scenen påverkade mig. Merovingian talade om mig, rakt in i min själ. Jag har tagit mig till olika platser, till olika situationer, till olika uppgifter och hade hela tiden trott att de varit målpunkter i mitt liv, men i själva verket hade det varit olika medel för att göra... vad då?

 

Jag har skrivit om vikten av att ha en riktning i livet i ett inlägg nyligen. Det går inte nog att betona hur viktigt det är. Vilsenhet och riktninglöshet är ett allvarligt samhällsproblem. Det ligger bakom många tragedier och oro, särskilt i tider med ekonomiska svårigheter. Jag vågar till och med påstå att det är särskilt allvarligt när det drabbar män, då kvinnor i många kulturer traditionellt haft starka informella nätverk där man stöttat varandra. Hos män verkar det ofta skapa grogrund för främlingsfientlighet och missnöje. Jag har själv aldrig tidigare haft någon riktning i livet. Det har istället handlat om att uppnå något för att senare kunna göra något annat. Det där "annat" har aldrig inträffat eftersom jag inte vetat vad det är. Det är annorlunda nu. Nu vet jag att jag vill frigöra tid och automatisera den inkomst jag behöver för att kunna leva gott, för att... För att skriva livsbejakande böcker, driva projekt för hemlösa, öka kvalitén i samhällsplaneringen, att förändra och förändras, bara vara och ta vara på livets goda och annat som jag tycker är viktigt på riktigt. That's it! Att göra det som är viktigt på riktigt! Det är yabba-dabba-doo-mål som duger för mig!

 

Free your mind!

 

Att få livet att falla på plats

Har du nånsin känt att livet är på väg i en riktning som du inte riktigt har koll på. Eller att det är helt riktningslöst och att du står och trampar vatten och börjar bli väldigt trött i benen? Det är nog inte en alltför ovanlig känsla. Men har du någon gång känt det motsatta? Att allt är på väg precis åt det håll du vill och drömmer och att allt hela tiden faller på plats vad du än gör? Jag tror inte det är lika vanligt. Det är nog mycket enklare att falla in i offerrolls- och jantekänslan och kampen handlar vanligtvis att hålla näsan över vattenytan. Men det måste faktiskt inte vara så. Jag tror i och för sig inte att någon kan leva i ett ständigt positivt flow. Jag vet inte ens om man skulle stå ut med det. Det behövs nog några dippar ibland för att man ska uppleva och uppskatta det positiva flödet och för att reflektera.

 

Det första man behöver göra för att ratta in rätt flödesfrekvens är att inse att man faktiskt vill något och att det man vill är möjligt. För mig var mötet med likasinnade människor, som gör i stort sett det jag vill göra, en väckarklocka. Jag tror verkligen på att mingla med sina förebilder och inspirerande människor. Om man ständigt umgås med människor som mår taskigt och inte vill något annat än att invänta den sista 1,2 kvadratmeterslägenheten, så har man rätt dåliga odds för att få de influenser som behövs för att vakna upp ur sin dvala. Mina första kontakter var via facebook, men att träffas i verkligheten i föreningar, på mässor, fester, kurser eller annat funkar förstås precis lika bra. Internet är bara så enkelt för att komma igång snabbt och innan man helt säkert vet vad man själv vill är det rätt skönt att skutta runt bland facebookgrupper och gillasidor och känna sig fram.

 

Du behöver formulera vad du vill. Det är inte enkelt, men du måste inte pricka rätt med en gång. Bara att börja formulera sig i ord på datorn eller på papper är en viktig process i sig. Du kanske till och med kommer fram till att ditt liv är riktigt ok, fast det behöver några mindre justeringar. Eller så vill du byta riktning totalt. Om man kör fast här så kan man faktiskt ta hjälp, antingen av verkligt generösa vänner som vill dig det bästa, eller av dina nya "flow"-kontakter. Var försiktig med vilka vänner du anförtror dig till. Det är inte ovanligt med negativa reaktioner även från de du ser som dina närmaste vänner. Att anlita en coach i detta läge kan vara riktigt klokt. Använd gärna frågan "vad är viktigt på riktigt för mig?" som ledstjärna.

 

Ta första steget och invänta inte "rätt tillfälle". Det kommer aldrig något rätt tillfälle. Det kommer dina inre bromsar att se till åt dig med automatik. Du kanske inte kan komma iväg på en jorden-runt-resa i eftermiddag. Det finns säkert en del som du måste ordna innan, särskilt om du har en partner och barn. Pengarna kanske saknas. Men du kan börja planera för det du vill. Jag har tidigare skrivit om hur du kan planera för att förverkliga dina drömmar under inlägget "Varför vill du inte bli lycklig?". Det första steget kan vara att planera in ett datum när du ska genomföra det du vill. Skriv in det i din kalender oavsett om det är en resa, ett företag som ska startas, en flytt, eller vad det än kan vara. Skriv därefter ner steg för steg hur och vad du ska göra för att kunna genomföra det du vill och när de stegen måste tas. Skriv in även det i kalendern. Allt det här kan ta lite tid, några veckor kanske, eftersom det kanske finns en del som måste tas reda på. Om du är orolig för att du kanske kommer att skjuta även detta framför dig, skriv in i din kalender när du ska ta reda på vad och när din steg-för-steg-plan ska vara klar. Gör den helt klar helst inom en vecka, men vänta inte längre än en månad.

 

Tro att det går att genomföra det du vill. Inget gör sig självt utan det hänger på dig om det ska bli av. Det är just därför chanserna är så stora att det kan bli verklighet eftersom du är den som bäst vet vad du vill (om du inte hoppat över det jag skrev här längre upp). Även de mest orealistiska drömmar går faktiskt att genomföra om man har lite fantasi. Jag känner några som till och med sagt upp sig från trygga jobb, flyttat till ett varmare land och bor i en vacker stuga vid havet och lever på att lägga några timmar om dagen på att sälja varor eller tjänster via internet. En del av dem hade ett startkapital, men några av dem hade nästan ingenting. De bara visste att det skulle gå och de var vana att tänka utanför den fyrkantiga lådan. Även här kan det vara klokt att boosta sig själv med hjälp av riktiga vänner eller en coach. Man får nämligen sina stunder av tvivel. Men glöm inte bort att det går att finna lösningar på högre hinder än du tror.

 

Titta inte bakåt. Att leva i ett flöde där saker sker som man vill att det ska ske är en underbar känsla. Men - och det är ett stort MEN - det är inte helt smärtfritt att genomgå större förändringar. Det kommer nästan alltid en smekmånadsperiod där allt känns underbart, fritt och fantastiskt. Luften i lungorna och under vingarna är frisk och härlig. Det få pratar om är den tid som kommer när själ, kropp och tanke hinner ikapp varandra och förändringsångesten sköljer över som en kall våg. Även vid mindre förändringar, som när man byter bil, byter bostad eller när man åker på en ovanligt lång semesterresa kan det inträffa. Vid större mer omvälvande förändringar kommer det nästan alltid - ifrågasättandet och tvivlet. Gjorde jag verkligen rätt? Var det detta jag ville? Låt det sjunka in och passera. Titta inte bakåt och ångra det du lämnat. Inte än. Vänta med utvärderingar tills du har passerat den jobbiga delen av processen. Risken är annars att du hamnar i ett ångerhjul, där du ångrar dig fram och tillbaka hela tiden. Det är som att gå tillbaka till ett gammalt jobb som man en gång medvetet lämnat. Plötsligt så minns man varför man ville därifrån.

 

Le och gläds åt att du har tagit dina första steg till nåt nytt, hur stort eller smått det än är. Det låter kanske fånigt, men jag känner många som gör en massa saker som de drömmer om och när de väl gör det så har de svårt att njuta av vad de uppnått och vad de får uppleva. Så det här är kanske det viktigaste av allt. Se till att verkligen njuta av dina framgångar. Hellre att förverkliga små drömmar som du hinner och klarar av att glädjas åt än att rusa förbi eller in i nya drömmar och missa njutningen. Stanna upp ibland och reflektera över dina framgångar och le!

Free your mind!

 

Lycka är att ha en riktning!

Har upptäckt att det finns så mycket rädsla hos människor som jag trodde inte alls är rädda, utan snarast modiga, fritänkande människor, men jag har känt så mycket rädslor även hos dem. Jag får då och då kommentarer om min egen transformation av mitt liv från löneslav (observera att alla som är anställda är inte löneslavar) till fri kreatör, som handlar om att jag har alldeles för bråttom, att jag borde lugna ner mig, att jag egentligen bara har en kris, att jag rusar hysteriskt och mållöst. Jag har bara en sak att säga till er som känner så: go fuck yourself!!! Jag har i själva verket aldrig varit säker på något i hela mitt liv, förrän nu. Jag har heller aldrig mått så bra. För första gången känner jag mig inte vilsen, rädd och riktningslös. Så rikta istället er egen osäkerhet, er feghet, er rädsla och jantementalitet mot er själva och reflektera en stund över om ni är lyckliga, om ni känner er fria här och nu och om ni har en positiv känsla inför hur er framtid kommer att bli. Har ni kontroll över det eller famlar ni i blindo och hoppas på det kanske kommer att bli bättre sen? Då ska jag tala om att det där "sen", det kommer aldrig. Ni kan sluta att vänta. Det enda som kommer av sig självt är döden. Resten måste ni fixa själva. Sorry!

 

Det är möjligt att jag stundtals rusar åstad. Men det är av glädjeyra, precis som när korna släpps ut på vårbete första gången efter en lång kall vinter. Man står där och har varit med om detta många gånger förr och vet att det går inte fortare för att jag trängs och trycker på, gräset blir inte godare för att jag råmar intensivt och att den ljumma vinden inte kommer att kännas annorlunda än den gjorde förra året. Men den känns och gräset är så gott och klövarnas möte med det mjuka gräset och den underbart våta leran. Det bara måste hända nu, inte sen, inte snart. NU! För mig är känslan ännu starkare, för det är första vårbetet någonsin, så det kanhända att jag är något otålig, men det vill jag vara och jag mår bra av det.

 

Det är väldigt vuxet att vänta, stå i kö, ha tålamod. Jag tror att tålamod kan vara en bra egenskap, men jag tror även att en slags kontrollerad otålighet kan föra något väldigt positivt med sig. Tålamod är en av de katolska sju heliga dygderna. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Om tålamod innebär likgiltighet inför ett problem, med betydelsen att om jag bara väntar tillräckligt länge så löser det sig (lika med löser någon annan problemet), kan tålamod vara livsfarligt. Tålamod bör inte vara detsamma som att sätta sig ner och vänta, utan snarare att hantera den stress som uppstår vid förseningar och problem, reflektera över problemet och försöka hitta en alternativ lösning och gärna hyfsat snabbt. Jag har själv en slags kontrollerad otålighet. Jag vill fram utan att vänta i onödan, men också utan att låta andra lida för min otålighet, så jag får istället försöka hitta lösningar själv som löser problemen och gör att jag slipper vänta. Jag har väntat i snart femtio år och jag tycker det räcker!

 

Ett av mina många mål, eller kanske snarare milstolpar, är att bli en digital nomad, det vill säga att kunna frigöra mig i helt tid och rum, så att jag kan befinna mig var som helst på jorden och ändå klara min försörjning på ett enkelt sätt. Jag vill inte heller lägga ner särskilt mycket tid för min försörjning, utan hitta en mer automatiserad inkomst. Jag vet att det är möjligt, men det är så provocerande för så många och jag förstår faktiskt inte varför. Det är ju helt fritt för vem som helst att göra precis samma sak. Jo, jag vet att inte alla på jorden idag kan vara digitala nomader, men jag är inte orolig för det. Alla vill inte vara det. Jag tror de flesta idag vill vara bofasta och ha en trygg inkomst och det är ju fantastiskt att kunna känna så. Jag tycker överhuvudtaget att det är fantastiskt med människor som vet vad de vill med sina liv, som vet vilken riktning de har. Lycka är att ha en riktning. Mod är att våga stanna upp och byta riktning. Rikedom är att fylla riktningen med innehåll och styrka är att bära lyckan hela vägen!

Free your mind!

 

Att våga skiljas - det största lyckandet i livet?

Bloggkollegan Ensamma Mamman har i två intressanta blogginlägg resonerat kring frågor om skiljsmässa och kanske framför allt om hur omgivningen ser på och reagerar på när man själv eller de själva går igenom en skiljsmässa. Ett uttryck som hon stött på många gånger är att det är det största misslyckandet i deras liv. Just för stunden kan det säkert kännas så, men jag tror att de allra flesta som väljer att skiljas inte gör det utan eftertanke och att ett så modigt beslut oftast snarare borde ses som det största lyckandet i livet. Att våga ta ett beslut som är så stort och livsavgörande och sen genomföra det är i sig själv att lyckas. Åtminstone om huvudskälet inte är att skada någon, utan att undvika att någon tar skada i längden - du själv, din partner eller barn.

 

Jag känner många människor som lever i relationer som är nästan helt döda eller åtminstone unkna, som ensamma mamman kallar det. En del sådana relationer går säkert att reparera, men då måste båda ju också vara beredda på att göra något för att få relationen levande igen. En klarar inte av att göra det själv. En av mina väninnor är gift med en man sen många år och de har utflugna barn. Hon älskar att dansa, framför allt till dansbandsmusik, och vill gärna göra det med sin man. Han vägrar förstås. Samtidigt tillåter han inte henne att gå ut och dansa själv med sina vänner eftersom han är så otroligt svartsjuk. Hon däremot följer ibland med honom som sällskap när han vill spela golf och se på fotboll, något hon avskyr, men gör det för att de ändå gör det tillsammans. Problemet är här bara att de inte gör det tillsammans. Han spelar golf medan hon tittar på (han vill inte att hon sinkar honom och han vill inte skämmas över hennes eventuellt usla spel eller ta risken att hon kanske skulle vara bättre) och när de ser på fotboll är alltid hans manliga vänner med och hon sitter för sig själv. Parterapi är förstås uteslutet eftersom det här sitter i hennes huvud, inte i hans. Vad säger man här? GET A LIFE!!! Lev inte ihop med den där idioten. Han vill ju inte ha dig. Han vill ha en hushållerska, men det blir billigare om han anlitar ett hemserviceföretag till det. Han vill också ha en vacker fru att visa upp vid representativa tillfällen. Men han vill för guds skull inte att du ska leva och som det verkar så vill inte han det heller!

 

Det låter kanske hårt och har jag verkligen på fötter för att föreslå en skiljsmässa? Nej, naturligtvis inte, men jag har på fötter när det gäller att man måste reflektera över sin situation, sitt liv och bestämma sig för om man vill leva eller skrumpna ihop och vänta på döden. Sen måste du agera, antingen tillsammans med din partner eller själv om det blir tvunget. Jag kan ibland få en känsla av panik när jag förstår att jag snart fyller femtio (om jättemånga sekunder) och har så mycket jag vill göra och uppleva att jag vet att jag inte kommer att hinna. Den känslan kan särskilt dyka upp när jag känner att jag sitter fast i ett jobbprojekt som jag inte ser slutet på. Och då har jag ett fantastiskt liv med en fantastisk partner där vi hela tiden pratar med varandra om detta och en massa annat som är viktigt i relationen och i livet. Hur ska det inte kännas för en människa som är totalt fastlåst, fastkedjad i en relation där det inte finns något utrymme att föverkliga ens den minsta lilla dröm. Där en dröm om att få några timmar egen tid i veckan kan vara helt utom räckhåll. Den typen av panik och låsningar brukar förstås sällan bara bero på en person i en relation. Många gånger har båda på olika sätt skuld i att en relation låser sig eller dör. Om inte annat så genom att man tiger om problemet.

 

En vanlig anledning till att man håller ihop trots att relationen är död och skapar trötthet och bitterhet är att det är viktigt att hålla ihop för barnens skull. Ensamma mamman beskriver det så bra: "Många gånger skiljer man sig för att orka leva, för det är bättre att vara två lyckliga människor var för sig än två olyckliga varelser tillsammans (ja, eller bättre med en lycklig till och med...). Man skiljer sig FÖR barnens skull!" Jag tror man håller ihop av helt andra skäl, men att barn är enkelt att skylla på. Egentligen handlar det vanligtvis om att man inte vågar ta tag i problem, konflikträdsla, att man kanske till och med är rädd för sin partners reaktion, att man är rädd för förändringar, orolig för att ekonomin inte ska gå ihop, rädd för att det ska bli en strid om barn, bostad och ägodelar, rädd för vad vänner och släkt ska säga och att man kanske ska förlora vänner. Ni märker att den gemensamma nämnaren är rädsla. Jag tror det är så. Man är helt enkelt rädd för vad som ska hända, hur det ska bli, vad man riskerar att förlora. Det har mycket lite med barnen att göra. Om man bara tänkte på dem skulle många nog skilja sig både oftare och snabbare. Jag tror det bara handlar om rädsla.

 

Innan jag själv tog upp frågan om skiljsmässa med mina barns mor för snart nio år sen var jag livrädd. Jag visste att det var det enda rätta, det enda möjliga, men jag drog ut på det i flera månader, för jag var skitskraj. Inte alls på vad vänner och släkt skulle säga. Inte alls på hennes reaktion eftersom jag visste att hon är en genuint god människa. Inte för att jag att jag var orolig för ekonomi eller att jag skulle mista något då jag aldrig varit särskilt fäst vid saker. Jag var bara rädd för förändringen. Tjugo år i en relation skapar ett mönster som gör ont att bryta, hur illa mönstret än är och hur nödvändigt det än må vara. Jag visste ju inget annat än att leva i en relation. Jag mindes inte hur det var att leva själv. Det var som att kasta sig utför en klippavsats där man inte kan se någon botten. Men jag minns känslan när jag hade kastat mig ut, att mina vingliga vingar faktiskt bar och att det gick att landa på en klippavsats och andas lite, plåstra några sår efter att ha stött i klippväggen lite och sen ta ny sats och kasta mig ut igen, något lite säkrare denna gången. Jag flög! Inte snabbt och självsäkert. Tekniken var katastrofal. Det gjorde ont i muskelfästena då vingarna var helt otränade, men det gick! Jag var inte en falk eller någon svala, men jag flög, som en humla, med alldeles för stor kropp och för små vingar.

 

Free your mind!

 

Hur dödar man ett tabu?

Det finns många tabun i livet. De flesta av dem är outtalade och flera är för mig även okända, men plötsligt så dyker de upp och det verkar som att alla känner till att "så får man minsann inte göra" eller tycka, eller känna, eller... Flera tabun är såna att man mycket väl känner till dem, men man har aldrig reflekterat över deras innebörd och när man plötsligt börjar lyssna på vad de egentligen säger upptäcker man plötsligt hur märkliga de är. En av de tabun jag har känt till i hela mitt vuxna liv, men först för några år sen reflekterat över är hur förbjudet det är hos så många att ens tänka tanken att anlita någon för att göra det man skulle kunna kalla klassiska hushållssysslor, det vill säga städa, diska, laga mat och tvätta. Jag har själv tyckt att bara tanken är helt absurd, att ta hjälp med sånt som är så självklart att man ska göra själv. Och så när jag för några år sen funderade över just detta, efter att ha läst någon artikel angående pigdebatten tror jag, så insåg jag att det här var inte alls mina egna åsikter. Jag hade bara fångat upp någon slags odefinierat kollektivt tyckande.

 

Jag började fundera på vad det egentligen handlade om och blev helt förvirrad. Den typen av arbete som det här handlar om är sånt som traditionellt i vår och många andra kulturer utförs av kvinnor. Det utförs oftast i ens privata hem. Det som slog mig var att det finns en mängd andra vardagssysslor som jag och de flesta av mina vänner ofta eller alltid har anlitat andra för att göra, men som är traditionellt typiskt manliga sysslor, det vill säga laga bilen eller byta däck, bygga om eller måla huset, rensa avloppsrör med mera. När man vill ha ved för myseldning i kaminen köper många ofta färdighuggen ved istället för att hugga den själv. Några sysslor som av någon anledning har varit ok länge är att äta mat på café eller restaurang. Antagligen för att de flesta gör det bara ibland, medan den mesta maten lagas och äts hemma. Det brukar handla om att sätta lite guldkant på tillvaron. Att låta andra ta hand om ens barn är ok så länge det görs på kollektiva daghem, men att låta någon göra det i ens hem uppfattar jag lite som tabu, antagligen för att det kostar mer pengar än det kollektiva. Kan det vara just det att det inte får kosta för mycket pengar? Ja ofta har man väl begränsat med pengar, men jag tror inte att det är skälet till att det ska upplevas förbjudet, för då hade man ju inte servat och lagat sin bil för så mycket pengar som det ofta kan bli på ett år. Man hade inte heller låtit andra bygga om ens hus. Handlar det om att det som utförs i hemmet är tabu? Knappast, eftersom vi återigen aldrig skulle anlita hantverkare för byggjobb hemma. Vad kan det då handla om?

 

Personligen skulle jag gärna avstå från bil helt och hållet för att istället anlita någon som städar, tvättar och lagar mat hemma mot betalning, om man av ekonomiska skäl måste välja. Ett proffs! Nej, absolut inte min fru, snälla tro inte det. Henne vill jag umgås med och göra roliga saker medan proffset sköter om vårt hem. Jag är dessutom betydligt mer förtjust i att laga mat än hon och jag skulle absolut vilja göra alla helgmåltider själv. Men det där vardagliga, som man sliter med efter en lång arbetsdag. Det skulle det vara så skönt om någon annan gjorde...och gjorde det riktigt bra. Det skulle jag kalla guldkant på tillvaron. Ja det kanske är att sticka ut hakan, åtminstone i förhållande till hur jag själv har tyckt förr. Men jag förstår faktiskt inte vilka jobb man "får" låta någon annan göra och vilka saker man av någon slags moraliska skäl bör göra själv. Vad är det för skillnad på jobb och jobb? Jag lever ju själv på att utföra tjänster till privatpersoner. Borde de egentligen göra det jobbet själva? Dessutom är flera av de uppgifter man gör hemma oerhört kvalificerade om man ska göra det riktigt bra. Vilken skillnad det blir när jag stryker en skjorta (och jag gör det helt ok) och när ett riktigt fullblodsproffs gör det.

 

Ofta får jag höra att till exempel husbygge är särskilt kvalificerat och komplicerat och kräver någon som är utbildad och har erfarenhet. Ja, det tycker jag också, men om man ser ur någon slags moraliskt perspektiv så verkar det ur byggnadsteknisk synpunkt inte vara några problem för många att anlita polska jordbrukare för att bygga till stugan. De kanske gör ett bra jobb, men de har vanligtvis ingen utbildning eller erfarenhet av att bygga moderna bostadshus, så där faller ju det argumentet som en droppe vatten i Sahara. Flera av de företag som utför det som numera brukar kallas för hemservicetjänster eller liknande drivs av människor med utländsk härkomst eller har många nysvenskar anställda. Om det skulle vara ett argument emot att anlita sådana företag så förstår jag verkligen ingenting.

 

Det som blir kvar i min lilla kvasiintellektuella köksanalys är att det handlar om uppgifter som traditionellt i huvudsak utförs av kvinnor. Är det argument nog för att av princip avstå från att anlita ett företag för att tvätta, diska och städa? Eller har jag missat något?

Free your mind!

 

Är du en dinosariechef?

Stora arbetsgivare har idag en enormt svår uppgift framför sig. Många stora organisationer såsom kommuner, länsstyrelser, statliga myndigheter, men också kommersiella företag, som är beroende av specialkompetens och erfarenhet har börjat få stora problem. Den trygghet man som chef tidigare hade med att personal stannade kvar länge på sin arbetsplats finns inte längre. Människor med hög specialistutbildning är frivilligt beredda att flytta på sig i mycket större utsträckning än förr. Vi kan bland annat se det i svenska kommuner där allt fler kommuner som traditionellt har setts som mycket attraktiva, har svårt att rekrytera bra chefer. För de små inlandskommunerna har det nästan blivit helt omöjligt. Inte ens mellanchefer eller handläggare är längre enkelt att få tag på. Varför har det blivit så? Om du är utbildad arkitekt med några års erfarenhet och beredd att flytta till en mindre kommun så kan man idag få ett relativt välavlönat och tryggt jobb, men mycket få är intresserade. Min erfarenhet som förvaltningschef och stadsarkitekt i två kommuner och idag som konsult i flera kommuner, har gett mig en ganska klar bild över vad som händer. Många gånger brukar det sägas att kommuner och liknande organisationer är dåliga på att marknadsföra sig som attraktiva arbetsgivare, men det är värre än så. De är inga attraktiva arbetsgivare, så det finns inget att marknadsföra! Det låter hårt förstås. Är det verkligen så allvarligt? Ja, det finns säkert en del undantag, men många anonyma röster jag har talat med kan bekräfta den bild jag har. Det som händer är att kommunen anställer unga oerfarna personer, lär upp dem i något år, för att sen se dem fortsätta till en annan arbetsplats, en annan kommun eller till ett företag. Det kostar arbetsplatsen enorma pengar att inte kunna behålla personal. Det kostar även i "arbetsplatsens självkänsla" och i den kvarvarande personalens ork att både hinna med sina egna arbetsuppgifter samtidigt som man lär upp en kollega. Många stora arbetsgivare är också oerhört dåliga på att lyssna på sina medarbetare och ovilliga att förstå de problem man står inför. Det är en strutsmentalitet utan dess like. Många kommuner har otroliga förutsättningar och möjligheter att bli minst lika intressanta som Google att jobba på, men det kräver en del nytänk. Frågan är om det nytänket kommer att ges utrymme innan det är för sent?

 

Vad kan man då göra? Det finns i princip två vägar att välja på. Antingen bestämmer du dig för att det är så här det fungerar idag. Då måste det istället finnas en organisation som klarar av att ständigt rekrytera. Det måste finnas mentorer som har i sin tjänst ett utrymme för att lära upp kolleger, inte utöver sina arbetsuppgifter, utan som en del av dem. Det behövs även finnas mycket tydliga rutiner och arbetsbeskrivningar så att det är enklare att komma in i arbetet utan att kvalitén blir lidande. Det kan ofta göras med internetbaserade arbetsverktyg (som det ännu inte finns särskilt många av). Det finns förstås mycket mer att göra. I annat fall kan man som arbetsgivare se till att det faktiskt är riktigt kul att vara anställd just på det här företaget eller i den här organisationen så att man inte vill sluta. Kulfaktorn är oftast både förlöjligad och gravt underskattad. Det brukar vanligtvis heta att på jobbet ska man arbeta, inte ha kul. Det är ett fatalt feltänk som kommer att straffa sig mycket snart om det inte redan har gjort det. När man av ekonomiska skäl skalar bort det man som medarbetare uppfattar som kul eller trevligt börjar man gräva organisationens grav. Kul behöver ju inte ens alltid kosta särskilt mycket pengar. Bara att låta en del arbetstid användas för after work, gemensamma promenader, inspirerande föreläsningar, egen tid för eftertanke eller att utveckla egna eller gemensamma idéer kan ge enorma effekter på arbetsglädje, teamkänsla och effektivitet. Om arbetstiden är åtta timmar är man oftast riktigt effektiv maximalt sex timmar, om ens det, så utrymme finns oftast. Det som saknas är modet och viljan att testa.

 

Många arbetsplatser ger nästan inget utrymme för medarbetare att kunna växa och utvecklas. Att få tillåtelse att gå lite kurser för att upprätthålla de grundläggande kunskaperna räcker inte. Varför är det så många yngre som vill arbeta på Google eller Spotify? En del handlar säkert om att företagen andas ungdomlighet och modernitet där man får en chans att arbeta med likasinnade. Men de och liknande moderna företag arbetar mycket med utrymme för utveckling, individuella mål och uppföljning, där målen ofta är högt satta. På Google har alla medarbetare 20% av sin arbetstid till egna projekt. Genom det har nya innovationer som t.ex. Gmail uppstått. Det finns inga begränsningar för vilka typer av projekt man kan arbeta med, vilket skapar tillit mellan medarbetare och arbetsgivare. De flesta vill gynna ett företag som gynnar en själv. Det blir en win-win. Google har också inställningen att det är bättre att uppnå 65% av nåstan omöjliga mål än 100% av ordinära mål. Det finns alltså inbyggt ett utrymme att nå långt, men också att tillåtas misslyckas ibland på vägen. Om man lyckas nå alla sina mål har man satt målen för lågt. Detta är en stor framgångsfaktor. Låt medarbetare utveckla organisationen. Det kräver två saker: att ge medarbetarna utrymme och att ta idéerna på allvar!

Rypple - en social nätverksmiljö för återkopppling och erkännande när anställda har gjort något bra, används på Spotify!

 

Ett annat sätt att öka chanserna att behålla sina medarbetare, om det är ett mål, är att öka möjligheterna att arbeta på distans. Det innebär att man måste bygga upp ett arbetssätt och en miljö där det är möjligt. Fler verktyg måste vara internetbaserade och man måste betro sina medarbetare. Att arbeta på distans är inte ett självändamål, men plötsligt ökar möjligheterna att anställa skickliga medarbetare som bor en bit bort. Arbetsmarknaden ökar enormt geografiskt. Man brukar ofta försvare ett traditionellt "på-plats-arbete" med att man måste vara tillgänglig för kunder eller kommuninvånare. Tillgänglighet kan vara mycket viktigt, men det kan lösas på många sätt. Think out of the box! Genom att börja med att säga att det inte går, så är det förstås kört. Det går t.ex. att skapa möten via internet där till och med totalt ovana datoranvändare klarar av det. Om det vid en kundmottagning finns en stor skärm med en knapp där det står "tryck här om du vill tala med en handläggare" och en skanner som handläggaren sköter på distans så kan det i princip bli som att mötas öga mot öga. Det gäller att förstå vad det egentliga behovet är och inte fastna i konventionella synsätt bara för att man själv som arbetsgivare eller chef inte omedelbart kan tänka ut lösningarna.

 

Jason Fried introducerade i en TED talks-föreläsning begreppet "the two M&M's - managers and meetings" som svar på varför man inte får något arbete gjort på jobbet. Jag har också skrivit om det här tidigare. Jag tror att det ligger mycket i det. Det finns en del fler aspekter på varför människor inte trivs på sin arbetsplats, men mycket kan i vid bemärkelse kokas ned till Jasons M&M's. Cheferna är ofta hindret för utvecklingen av en arbetsplats och av medarbetare. Jag har sett det så många gånger. Det finns dessutom i många organisationer massor av mellanchefer som allt ska filtreras genom, så att goda idéer aldrig får slå rot och växa. Möten kan ses symboliskt för att man måste finnas på en fysisk plats oavsett vilken typ av arbetsuppgifter man har, att man hela tiden blir störd i sina tankar och i sitt arbete, men också att den tid man har att utföra de uppgifter man är anställd för sällan uppgår till mer än 15-20%. Resten är möten och liknande avbrott.

 

Nej, det är dags att tänka om nu, om inte kommuner och andra stora organisationer och dinosarieföretag ska gå under enbart på grund av att man inte vill tänka fritt och förstå vad som händer runt om i världen och i ens omedelbara omgivning. Så öppna ögonen, tänk om och tänk rätt!!!

Free your mind!

 

Att vara Agent Stefan

Hur är det egentligen att vara agent? Vad innebär agentuppdraget och kan man verkligen vara agent utan att vara hemlig - under cover? Det är ett ganska ärofyllt uppdrag som jag gett mig själv som går ut på att till mänskligheten rapportera min tolkning av det jag förnimmer. Det har blivit över hundra artiklar om allt från sensitiv begåvning till nånannanism och jag har fått många underbara kommentarer. Snart har det gått ett år sen jag började blogga och det har varit ett roligt agentuppdrag hela tiden. Fortfarande känner jag att de frågor jag brinner för, om att frigöra sina sinnen och att ta vara på det liv man har, är långt från uttömda, så mina rapporter till mänskligheten kommer att fortsätta länge än.

 

Det finns så många människor runt omkring och även väldigt nära som verkar välja att inte försöka vara lyckliga. Det är för mig helt obegripligt. Att man försöker och går på en massa minor och känner att man misslyckas kan jag förstå. Jag kan nog också egentligen förstå (trots att jag nyss skrev att det var obegripligt) att man inte ens försöker om jag gräver djupt därinne. Jag har själv i många år varit i stort sett helt passiviserad, där TV har varit den enda upplevda glädjen. Det är som i filmen Matrix, en slöja som dragits för vårt sinne för att göra oss blinda för sanningen - vad som nu är sant. Jag har känt den slöjan nästan fysiskt.

 

Under det år som gått har jag mött fantastiska människor som gör saker och lever på sätt jag aldrig tidigare trott vara möjligt. Dörröppnaren var Timothy Ferriss bok "Four Hour Workweek" som var en galen bok om att frigöra sig i tid och rum, köpa billig arbetskraft i Indien och outsourca hela livet. Ja det var en blandning av högt och lågt, men det där första - tanken på att frigöra sig i tid och rum - kunde det verkligen vara möjligt? Efter detta har mina sinnen öppnats för helt nya tankesätt och jag har mött människor som kallar sig för digitala nomader - sådana som försörjer sg via internet och kan bo var som helst på jorden. Många av dem jobbar mycket hårt, men en del har även lyckats med konststycket att frigöra tid, arbeta mindre, automatisera inkomst, och det utan att suga ut fattigare länder. Det har varit fantastiska, inspirerande möten. En oerhört intressant upptäckt har varit att det stora flertalet av dessa digitala nomader är kvinnor. Det är en värld som behärskas och domineras till stor del av extremt smarta, driftiga, modiga och generösa kvinnor. De bjuder på massor av sina kunskaper - helt gratis. En av dessa kloka nomader sa till mig att om jag vill bli en digital nomad, eller vad som helst egentligen, så se till att beblanda dig med och träffa andra som redan gjort ungefär det du vill göra. Låt dig smittas av deras erfarenhet.

 

Helt nya evenemang och nätverk har uppenbarat sig i och med mina nya öppnare glasögon, som jag tagit mig tid att engagera mig i. Engagemang föder engagemang, glädje föder glädje, generositet föder och göder generositet. I många år har jag velat börja skriva, allt från noveller, artiklar, romaner, fackböcker, ungdomsböcker. Skriva, skriva, skriva! Hela tiden har jag vetat att för att skriva, så måste man sätta sig ner och ... börja skriva! Det finns inget att vänta på. Men av olika skäl, bortförklaringar, så lyckades jag aldrig börja riktigt. Men så plötsligt för ett par år sen hade jag en story som jag ville förmedla och började skriva. Efter ett tag började berättelsen näsa leva sitt eget liv, och jag tappade kontrollen över storyn. Den for iväg i en helt annan riktning än jag från början tänkt, men det gjorde inte så mycket. Jag hade kommit igång! Nu började jag istället att blogga för att kunna få lite mer ordning på mina tankar. En blogg är mer som en kortnovell. Det går inte att göra den alltför lång om man inte ska förlora läsarens intresse. Nu har jag fyra nya berättelser (och ytterligare några till på gång) som jag vill få liv i och nu finns det bättre förutsättningar att kontrollera det som sker. Om det blir ett material som ska ges ut vet jag inte. Kanske är det så!

Så tack ni som följer Agent Stefans rapporteringar och funderingar över hur livet kan bli bättre och bättre dag för dag!

 

Free your mind!

 

Vad är det för fel på män?

Jo det är precis så jag menar! Vad i helvete är det för fel på män? Det är så många tillfällen som jag blivit förbannad på män som spelar överlägsna, som hånar, som är ointresserade och likgiltiga, som aldrig ställer upp, som aldrig vill ha kul. Fega, tråkiga, fula, korkade, snorkiga, selekterande, snobbiga idioter!

 

Idag var jag på DocLounge. Ett relativt nytt koncept där man ser på en helt nysläppt dokumentärfilm i loungemiljö. Efteråt samtalar man om filmen och tar ett glas vin eller en öl till. Ett underbart koncept. Det var dessutom premiär idag. Filmen var "The secret disco revolution". Det skulle inte vara något samtal efteråt den här gången. Istället hade man anlitat en danspedagog som skulle lära ut lite 70-talsdisco-moves och sen skulle det vara disco med underbara DJ Emrik Larson, sångaren från Stonefunkers (ett av mina favoritband), som skulle låta underbar 70-talsdisco pumpa ut ur högtalarna. Jag var oerhört taggad. Jag är uppfödd under discoeran och var (eller är) ett stort fan av KC and the Sunshine band, Kool & the gang, Aretha Franklin, Donna Summer och så vidare. Några discokläder har jag tyvärr inte kvar, men jag grävde i alla fall djupt i garderoben och hittade mina vita myggjagare, en cerisfärgad tajt t-shirt och ett par lila byxor. Det var inte helt disco, men det var färg och coolt så det fick duga.

Emrik - the king of funk'n'soul

 

På plats möttes jag i dörren av glittriga unga kvinnor i guld, silver, blått, cerise och stora fluffiga peruker och tänkte att det här kommer att bli kul. Jag köpte en öl i baren, hängde av mig min rock och satte mig vid ett bord. Redan nu förvånades jag något av att det var förvånansvärt många män här. Kanske en tredjedel av alla var män och flera i fyrtioårsåldern och uppåt. Men de såg alla ut som om de kommit direkt från jobbet, eller från fotbollsmatchen framför TV:n. Hade de verkligen kommit rätt? Skulle de också titta på Disco Revolution och dansa disco? Jag fick inte ihop den bilden. Filmen var intressant och belyste en hel del av politiska aspekter på discons intåg. Om kvinnlig frigörelse, om acceptansen att homosexuella och svarta artister tog plats på Billboardlistan och på radion. Det var något nytt.

 

Efter filmen blev alla uppmanade att gå upp på dansgolvet för att testa lite moves innan discot drog igång på allvar och jag studsade genast upp och hängde på. Efter bara en liten stund upptäcker jag att jag är den ende mannen på dansgolvet bland 30-40 kvinnor. Männen står uppradade vid baren, sittande på soffor längst borta i hörn. Vad i helvete var detta? Varför hade de överhuvudtaget kommit dit? Jag släntrade bort för att se om det skulle gå att få med någon, men genast hörde jag röster från en tyst hånfull, likgiltig, förlöjligande mansmobb om att de aldrig skulle... skulle vadå? Ha kul?

 

Jag tror män inte vare sig vill eller kan ha kul. Varje gång jag är på after work så är det nästan bara kvinnor som hakar på. De få gånger män är med så sitter de för det mesta och klagar på nåt. Jo, det finns en del undantag. Jag har några manliga vänner som är roliga, som vill nåt, som är engagerade. Många riktigt unga män verkar fortfarande vilja ja roligt. Och det är väl tur det. Men hallå män ute där! Skärp er!!! Vakna upp ur er dvala! Grått är inte den enda färgen i världen! Det finns andra artister än Bruce Springsteen och Bob Dylan! Inte bara bögar kan dansa! Det finns fler intressen än fotboll, bilar och nintendo!

 

Jag tror helt ärligt att de gånger jag haft absolut roligast på fester så har minst hälften på festen varit bögar eller transor, eller så har det nästan bara varit kvinnor där. Det låter kanske fördomsfullt, men så har det varit. När det det varit minst hälften vita, heterosexuella män på festen eller tillställningen, så har jag haft oändligt tråkigt. Jag är själv vit, heterosexuell man, men av någon anledning kan jag gäspa bara jag ser en av min egen sort. Bored to death! Kommentarer om sossegetton, om oäkta produktionsbolagsmusik, om den korrupta kommunen, om melodifestivalhelvetet... Eller när man på en fest går fram till en räddögd, man i nästan osynliga glasögonbågar och nästan osynliga Ullaredskläder för att småprata lite och frågar "vad jobbar du med då?" och får till svar att "jag jobbar på en företag som gör bilar!"............. Hallå! Det är inte en radiosändning i public service du är med i! Säg Volvo!!! Jo, jag skriver lite i affekt. Jag är förbannad! Jag skäms att vara en del av människosläktet i Sverige som inte alls verkar vilja leva. Överleva kanske, men definitivt inte leva! Så gå med magen före och tyck att alla är idioter, men gör det någon annanstans. FÖR HÄR ÄR DET JÄVLARIMIG DISCO!

Free your fucking mind!

 

Lothar Marunga - med fåfängan som drivkraft

Läs i bloggen Men of Sweden om en enastående man som vid 67 år ålder bestämde sig för att drastiskt förändra sitt liv och på några år förvandlade sig från sunk till hunk.

 

Free your mind!

 

Har du resdrömmar?

Har du några resdrömmar? Vill du upptäcka världen, nära eller långt bort? Det finns så många spännande platser i världen att det ibland är svårt att veta var man ska börja. Vilka platser skulle du vilja uppleva?

Bagantempel, Myanmar

Bergshotell

Fler trädhus

Trädhus

Slovenien

Bali

Beachy Head, East Sussex, England

 

Free your mind!