Det är ditt ansvar att förbereda din kropp på att klara ditt jobb!

Jag träffade en fascinerande människa i helgen. Jag föreläste på samma mässa som Blossom Tainton och fick både höra på hennes föreläsning och sitta och prata med henne en stund. En av de saker hon pratade om var att vi alla, var och en, har ett stort ansvar för hur vi själva mår och jag håller verkligen med henne. Det är så ofta som vi skyller på andra och annat, när ansvaret i själva verket är vårt eget. Vi vet så mycket idag om vad som kan ge oss skador. Om vi t.ex. jobbar inom vården med tunga lyft, så måste vi ju faktiskt själva se till att förbereda våra kroppar så att vi rent fysiskt klarar av att jobba med tunga lyft, men hur ofta är det man ser dem på gymmet? Om vi inte är beredda att se till att vi klarar av den fysiska ansträngning arbetet kräver, så kanske vi ska hålla på med något annat.

Blossom Tainton - en stor inspiratör

 

Det kan kanske låta hårt. Vi är ofta vana med att när vi söker och får ett jobb så går man dit och lär sig hantverket, arbetsuppgifterna både med hjärnan och med kroppen, men vi vet sällan (och får sällan reda på i förväg) vilka fysiska förutsättningar som faktiskt krävs för att klara av jobbet utan att vi tar skada, fysiskt eller mentalt. Hur många brukar i förväg känna till att även stillasittande arbete, t.ex. vid en dator kräver mycket starka mag- och ryggmuskler. Vi brukar efter något eller några år känna att något är fel. Smärtor i ländryggen, höfter, skuldror och nacke är inte ovanligt. Men jag känner själv inte någon som faktiskt ser till att träna upp just de musklerna innan man söker ett sånt jobb eller ens efter man har börjat. Att sitta stilla på en stol 8 timmar om dagen är extremt ansträngande. Arbetsgivaren kan möjligen ha ett moraliskt ansvar att tala om vad jobbet kräver av din fysik och se till att skaffa dig en bra stol, men du måste själv se till att du klarar det. Ansvaret är faktiskt ditt.

 

Möjligheterna är många, men du klarar det sällan helt själv om du inte är extremt motiverad. Flera arbetsplatser erbjuder ekonomisk ersättning för friskvård. Se till att utnyttja det. Om inte, så fundera ändå på om det inte skulle kunna vara värt att kosta på sig ett gymkort. Det kan vara en billig försäkring mot att slippa att bli sjukskriven för ryggsmärtor. Om du känner dig osäker och kanske aldrig varit på ett gym, titta in på några där du bor och se om det finns människor där ungefär i din ålder och kroppsbyggnad. Friskis & Svettis brukar vara ett bra och prisvärt alternativ där de flesta typer av människor i alla åldrar brukar träna, men det finns många bra gym. Köp några timmars träningsinstruktion av en rekommenderad personlig tränare (PT) eller av gymmets instruktörer. Ofta räcker det med en eller ett par gånger för att du sen ska känna dig säker och vara självgående. Berätta för instruktören varför du är där och hur din arbetssituation är. Ställ krav och fråga instruktören om hon/han säkert vet hur du ska bli hjälpt. Alla instruktörer vet inte allt.

 

Det kan vara så att du kan göra övningarna hemma med enkla hjälpmedel, men börja ändå på gymmet för att bygga upp en säkerhet i hur du ska träna, så att du vet att du gör rätt. Försök helst att få med dig en eller flera arbetskamrater som har samma arbetssituation som du. Det kan kännas tryggare och roligare att träna med någon man känner. Det går också att anlita en instruktör tillsammans. Då blir kostnaden lägre per person och ni kan få hjälp fler gånger utan att det kostar skjortan. Om det finns ett gym på arbetsplatsen så nyttja gärna det, men se ändå till att ta hjälp av en instruktör/PT. Rätt träning kan göra underverk för din framtida hälsa, men fel träning kan göra det värre.

 

Så vänta inte en dag till, utan bestäm redan nu vilken dag du ska besöka några gym! Hör med gymmet du fastnar för om de har någon utbildad instruktör/PT eller sök på internet. En bra hemsida att kolla in är personlig-tranare.se som samlar en del PT (men långt från alla) som du kan söka länsvis.

 

Idiotiska ordspråk som borde raderas ur vårt kollektiva minne!

Det finns en mängd rätt idiotiska uttryck som jag får ilningar i ryggraden när jag hör. "Som man bäddar får man ligga" eller "den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri". Vilka moraliserande skituttryck! Runt om i världen finns en massa människor som konstant bäddar fel eller gräver gropar åt hela sin omgivning. Är man bara tillräckligt rik eller tillräckligt maktfullkomlig så är skyddsnätet så stort att man sällan faller. Och om man faller så kommer man alltid tillbaka på ett ögonblick, som VD i ett nytt bolag, som kommunchef i en annan kommun, som Berlusconi i ett nytt Berlusconiland! Ser man det från andra hållet finns det massor av människor som lägger hela sin själ att hjälpa andra och ställer upp ideellt i olika organisationer, som aldrig får något tillbaka, annat än möjligen en klapp på axeln. Missförstå mig inte, de gör ett fantastiskt jobb och jag vill att de fortsätter. Det är uttrycken jag reagerar på.

"Ingen rök utan eld" är ett annat idiotiskt uttryck. Det kommer sig ur när samband var tydliga, när orsak och verkan skedde med kort mellanrum i tid och plats. Betydelsen ska vara att allt som händer har en orsak. Idag vet man att det mesta av det som händer ofta har många miljarder olika samverkande orsaker. Men man vill gärna att verkligheten ska vara enkel och begriplig, att effekten ska vara synlig direkt efter en handling. Tänk till exempel på en skilsmässa. Om den ena varit otrogen i bemärkelsen haft sex med någon annan, så kan man ju se skilsmässan som en direkt orsak av otroheten. Men sanningen är oftast mycket mer komplicerad än så. Den är ofta en väv av olika handlingar och mönster där orsakerna knappast längre går att urskilja vid en närmare granskning.

"Man ska inte köpa grisen i säcken" tolkar jag som att man inte ska chansa utan bara gå på säkra kort. Hade jag inte chansat så ofta som jag gjort, så hade jag inte fått något gjort i hela mitt liv. Jag har köpt så många grisar i säckar att grisarna borde vara slut vid det här laget och jag kommer med glädje att fortsätta göra det. Jag är en sån person som skjuter från höften och som gärna åker ospecificerat. Inte för att det nödvändigt är bäst, utan för att jag njuter av att inte alltid veta allt, att alltid stå med facit. Jag vill bli överraskad, vilket ibland innebär att man köper en nitlott och ibland vinner. Om det här ordspråket vore en lag så skulle definitivt inte företaget Svenska Spel eller något annat spelbolag finnas överhuvudtaget.

Jag vill avsluta det här nattinlägget med "upp som en sol, ner som en pannkaka". Uttrycket antyder att det inte är värt att satsa på något eftersom man ändå bara faller platt ner på marken igen. Eller hur skulle ni tolka det? Så urbota idiotiskt! Att låta den här typen av ordspråk finnas kvar i vårt medvetande skapar passivitet, Jantementalitet och är inte ett dugg utvecklande för dig, samhället, landet, världen. Radera bort dem från ditt medvetanden och bli en modern, tänkande människa som formar ditt eget liv och stöttar andra att utvecklas till ansvarstagande, positiva fritänkande medmänniskor! Här kommer några få exempel på fler idiotiska ordspråk som borde raderas ur vårt kollektiva minne:

• Bakom varje framgångsrik man står en kvinna.
• Blod är tjockare än vatten.
• Blott Sverige svenska krusbär har.
• Borta bra men hemma bäst.
• Bra karl reder sig själv.
• Bättre att förekomma än förekommas.
• Bättre brödlös än rådlös.
• Bättre föregå än föregås.
• Bättre sent än aldrig.
• Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
• Den som ger sig in i leken, får leken tåla.
• Den som lever får se.
• Den som sover syndar icke.
• Den som spar han har.
• Den som söker han finner.
• Den som talar väl kan ljuga väl.
• Den som tiger han samtycker.
• Den som viskar han ljuger.
• Den spik som sticker ut blir slagen.
• Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
• Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål.
• Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
• Det som inte dödar, härdar.
• Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl.
• Sådan herre sådan hund.
• Eget beröm luktar illa.
• En olycka kommer sällan ensam.
• En plats för var sak och var sak på sin plats.
• Ensam är stark.
• Envar sin lyckas smed.
• Fint folk kommer alltid sent.
• Först till kvarn får först mala.
• Gammal kärlek rostar aldrig.
• Gammal är äldst.
• Ge dig inte på berg när det finns småsten.
• Gräv inte upp större sten än du kan bära.
• Gör om, gör rätt.
• Har man sagt A får man säga B.
• Hämnden är ljuv.
• I de lugnaste vattnen går de största fiskarna.
• I krig och kärlek är allting tillåtet.
• Inget ont som inte har något gott med sig.
• Ju fler kockar, desto sämre soppa.
• Ju närmare källan, desto klarare vatten.
• Ju senare på kvällen, desto vackrare folk.
• Kasta inte sten i glashus.
• Kläderna gör mannen.
• Lagom är bäst.
• Lagt kort ligger.
• Lika barn leka bäst.
• Lyckan står den djärve bi.
• Lyckan kommer lyckan går.
• Låta maten tysta mun.
• Låt inte gräset gro under fötterna.
• Lätt fånget, lätt förgånget.

Osv, osv, osv

 

Vem är jag att kritisera?

Jag kände multiartisten Regina Lund ytligt i början av 80-talet. Jag bodde i Gävle och vi var dansare i musikalen "Det ligger i luften". Jag var på den tiden lite kär i henne, men det var tämligen ensidigt och vi levde i väldigt olika världar. För något år sen blev vi facebookvänner, vilket var riktigt kul. Jag gillar att knyta kontakter med min historia via de möjligheter som internet ger. Jag vet inte om hon kände igen mig och det spelar egentligen ingen roll. Hon har utvecklats enormt sen vi sågs senast. Hon har bland mycket annat skrivit en bok på engelska som också finns att lyssna på gratis på nätet. Boken "Nothing but the veil; a conversation in ordinary" är en fascinerande berättelse om Reginas samtal med sin döde far, regissören Christian Lund. Hon menar att de skrivit den tillsammans, hon från denna världen och han från andra sidan slöjan/skynket/hinnan som skiljer världarna åt.


Jag är inte troende i någon traditionell mening och jag är fortfarande tveksam till beskrivningar av parallella världar, liv efter döden och så vidare. Men jag är obotligt nyfiken och vägrar att avvisa sådana tankar och framhäva enbart naturvetenskapliga förklaringar som absoluta och självklara, även om naturvetenskapen skänker mig tillräckligt spännande förklaringar och beskrivningar. När jag lyssnat en stund på Reginas bok så skrev jag en kommentar till henne på facebook att jag tyckte att den var lite pretentiös och drog paralleller till Thomas diLevas försök att frälsa världen med vad jag då ansåg vara flummighet och vackra ord. Hon blev inte jätteglad för mina synpunkter. Varför det? Varför ville hon inte ta emot mina kloka synpunkter om att målgruppen blir så extremt snäv när man använder frälsarmetodik? Jag bestämde mig för att lyssna vidare på hennes bok istället för att gå in i en diskussion.

 

Det var inte så svårt att förstå som jag trodde. Det blev så tydligt när jag lät det vila en stund. Varför hade jag överhuvudtaget kritiserat hennes bok? Var det av välvilja, att mitt professionella kritikeröra skulle hjälpa hemne att bli en bättre författare, en bättre människa? Nej, självklart inte. Det var enbart för att jag ville verka duktig, att synas på hennes facebooksida och få bekräftelse från en som redan är etablerad författare, musiker mm. Det är så det ofta fungerar, att man kritiserar för att lyfta sig själv och söka bekräftelse på sin egen förträfflighet. Jag lyssnade vidare på hennes berättelse så okritiskt och öppet jag kunde förmå mig och upptäckte sorg, svaghet, styrka, kärlek och livskraft hos en människa som upplevt mycket på relativt kort tid i livet. Vem är jag att kritisera hennes verk, hennes tankar, hennes profession?

 

Det är klart att man ska kunna ha synpunkter och kritisera vad som händer i världen, vad människor gör, skriver och säger. Men frågan är om man verkligen bör strö sina synpunkter överallt till människor som inte har bett om att bli kritiserad? I vissa forum, i vissa roller och sammanhang finns det en naturlig och självklar plats där kritik definitivt hör hemma. Det kan vara svårt att alltid veta var och när det är, men jag tror att man kan hjälpa både sig själv och andra med att ställa ett par frågor innan man kastar iväg sina synpunkter.

• Kommer min kritik verkligen att hjälpa personen att bli en bättre människa, att producera mer eller till högre kvalitet?
• Kommer min kritik att utveckla världen, landet eller platsen jag bor i/på i en positiv riktning.
• Kommer min kritik att utveckla mina vänner, familj, släktingar, bekanta, grannar?
• Kommer min kritik att utveckla mig?

Jag har inget facit för hur du ska tolka och analysera dina svar, som att tre ja ger klartecken till kritik. Nej, inte alls. Frågorna är bara till för att reflektera över varför jag vill kritisera och vad det ska leda till. Ibland är inte kritiken riktad till en person utan till en grupp, en företeelse eller en åtgärd. Ibland kan kritik vara riktad till en person som antagligen inte alls kommer att utvecklas av min kritik, men kritiken kan vara berättigad ändå. Det finns inga givna svar, men kritik kräver enligt min mening en tydlig riktning och ett eget kritiskt reflekterande för att bli meningsfull. Annars blir kritiken destruktiv, cementerande och polariserande, vilket inte hjälper och utvecklar någon eller något.

 

Free your mind!

 

Hitta din passion

Det är säkert så att jag av en del människor uppfattas som en pretentiös, naiv, orealistisk drömmare. Det som är så fascinerande bara är att de orden används ofta med en negativ betydelse, gärna med ord som jävla eller fruktansvärt framför. Men för mig är orden enbart positiva. Att vara naiv och orealistisk kan i och för sig medföra oönskade konsekvenser ibland, men om man istället väljer att alltid vara konstlad, komplicerad och misstänksam respektive blygsam, tillbakadragen och obetydlig, som skulle kunna ses som exempel på motpoler, så är mitt val enkelt. Det verkar som att det alltid är mer ok att vara en lobotomerad zombie än en engagerad lysande fackla. Det är lättare att bli accepterad om du inte syns eller hörs, om du gnäller lite på invandrare och på politiker, om du tittar på tv hela din fritid, om du har blå jeans och vit t-shirt... Det funkar alltid. Att som femtioårig man klä sig i färgglada udda kläder, bli en fri obunden digital nomad med automatiserad inkomst, blogga om manlig skönhet, älska att dansa disco, tycka att invandring borde försvinna som begrepp och att alla människor ska kunna röra sig fritt i hela världen... Ja det uppfattas ofta som pretentiöst, naivt, orealistiskt, drömmande och gärna lite bögigt. För det som är en passion uppfattas ofta som det.

Varför lever du egentligen? Kan du svara på det? Varför har du inte tagit livet av dig för länge sen? Vad är det som gör just ditt liv värt att leva? Förlåt mig. Det är lite farligt att ställa de frågorna på sin spets på det sättet. Det är inte min mening att ifrågasätta just ditt liv. För mig har det dock varit viktigt att ställa frågorna på sin spets på just det sättet. Jag har en gammal god vän som jag har gjort mycket roligt med. Vi har också varit viktiga för varandra när vi haft det jobbigt i perioder. Nu har vi glidit ifrån varandra. Antagligen skulle vi kunna finna varandra igen, men våra liv har glidit åt helt skilda håll. Vi var när vi blev så goda vänner ganska bittra och missnöjda med våra liv. Vi var precis i början av separationsprocesser och vantrivdes med våra jobb. Under en lång tid var vi fantastiska stöd till varandra och berättade för varandra om våra drömmar, våra passioner. Samtidigt hjälpte vi varandra att också cementera våra uppfattningar om hur ouppnåeliga passionerna var. Det var så här livet var och det fanns inget annat. Det tog några år för mig att våga inse att det faktiskt går och att drömmar och passioner inte alls är särskilt svåra att genomföra. Det kräver bara lite mod och fantasi. Min vän är dock kvar i sitt missnöje, trots att ha träffat en ny underbar partner och fått ett litet barn till att vårda och älska... passionslöst. Allt yttre finns där: vackert stort hus i attraktivt läge, fräck bil, prestigefullt chefsjobb, många resor och restaurangbesök. Lever det "goda livet"! Men passionerna saknas helt. Drivkrafterna. Glädjen. Tillfredsställelsen. Lyckan. Modet att svara just på frågan - varför lever du egentligen? - det saknas helt. Insikten om frågans innebörd skulle vara livsfarlig.

Jag blir djupt berörd och ledsen när jag möte människor som gett upp. Egentligen spelar det ingen roll vilken ålder de har, men jag blir ändå mest berörd när uppgivenheten når unga människor. Det är nog ett av skälen till att jag är så engagerad i bloggen Agent Stefan. Det är en av mina största drivkrafter, att locka, inspirera, sparka i arslet, eller vad som behövs för att medmänniskor ska våga hitta en passion, en egen drivkraft. Det behöver inte vara så avancerat som att bli en digital nomad, eller att klä sig i hysteriska kläder (om man nu tycker att det är avancerat). En passion kan vara mycket enkel och liten. Det kan börja med att gå en kurs i matlagning, italienska eller träslöjd. Det kan vara att göra den där musikalresan till London som man drömt om i så många år. Det kan vara att våga gå till en terapeut, att börja sjunga i kör, att bjuda hem vänner på middag. Jag tänker ofta på en av mina favoritfilmer "Elling" när jag skriver om passioner. Jag har skrivit om det tidigare, men det är en så fantastisk scen att jag får gåshus och tårar i ögonen varje gång jag tänker på den (även precis nu när jag skriver). När Elling och Kjell Bjarne tar hand om den berusade, gravida ängeln Reidun Nordsletten i trapphuset, går Elling tillbaka in till sin lägenhet medan Kjell Bjarne bär upp Reidun till hennes lägenhet på översta våningen. Han sätter sig i fåtöljen och orden kommer plötsligt till honom: "Vi fann henne i trappan. Håret - en svart korpvinge som vinden slog mot det otvättade golvet. Vi la henne på sängen och såg att änglarna hade befruktat henne." Ellings ögon blir blanka och plötsligt utbrister han: "Herre gud Elling. Du har begått poesi. Hela tiden har jag gått runt på jorden utan att förstå att det är poet jag är." Hans insikt om sin nyfunna passion är en stor inspiration för mig. Passioner kan vara, men måste inte vara spektakulära, men du måste finna dem och smaka på dem för att känna mening i livet. Annars dör du inombords långt innan din kropp är färdig med detta liv.

Free your mind!




 

Jag är så trött på hyckleri - del 2!

Jo det finns risk att den rubriken blir utjatad och jag vet inte hur många gånger jag kommer att återkomma till ämnet. Men jag är evinnerligt trött på hyckleri. På mitt, på mina vänners, på släktingars, på politikers, på arbetskamraters vardagshycklande. Trött på repliker som börjar med "vi är ju inte rasister här i Forserum, men...", eller "jag skulle också vilja säga upp mig, men...", eller "jag skulle vilja lämna honom, men vi måste ju hålla ihop för barnen". Det är bullshit alltihopa!!! Gör det bara, eller kryp ner i ditt hål och var nöjd med ditt val. Jo, för det är faktiskt ditt val. Självklart har vi alla olika förutsättningar. Alla kan inte säga upp sig direkt på dagen och dra till Thailand. Alla kan inte välja att bli miljonärer, företagsledare, författare, konstnärer, resande nomader. Åtminstone inte över en dag. Men det finns massor av val som alla kan göra, om du inte lider av någon allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom som hindrar dig. Det handlar nästan alltid bara om mod, fantasi och övning. Mod, Fantasi och Övning! Det borde finnas en låt som heter det: Courage, Imagination and Practice! Den ska jag skriva. Det får bli en av mina nya drömmar!

 

Modet handlar om att våga tänka tankar om frihet, om att våga släppa fram dina drömmar om livet. Det måste inte vara stora drömmar, men min erfarenhet är att så många låser in alla sina stora och små drömmar djupt inne i sitt medvetande, eller ser sina drömmar som helt ouppnåeliga hur små eller stora de än är. Jag drömmer om att bli författare, utgiven författare, av ett förlag. Visst, jag har redan skrivit en bok om ekobyggande, så jag har lite försprång kanske, men nu vill jag att det ska bli en roman, en berättelse från mig till er. Det är inte säkert att förlagen tycker att mina idéer är lysande. Det bästa sättet att undvika att bli refuserad är förstås att låta bli. Men de kan ju också gilla det jag vill berätta. Det kräver alltså tonvis med mod att försöka. När man vill förverkliga sina drömmar ingår risken att bli avvisad eller förlöjligad. Jag har startat bloggen "Men of Sweden" om manlig skönhet och manligt mode. Jag har fått enormt mycket pepp av massor av kvinnor och några få män. Ett flertal män har däremot varit kritiska och hånfulla. Det var helt väntat eftersom så många män i min ålder är försoffade, bittra zombies som bara väntar på att bli lämnade ensamma av sina fantasifulla partners så snart de samlat tillräckligt med mod.

Förändring kräver också massor av träning och en del envishet. Man blir inte upptäckt för sin outforskade talang. Några få i världen blir det, men då hade de sannolikt själva ingen aning om det. Du måste öva och du kan hitta många sätt att hjälpa dig att inte ge upp. Gå en kurs, gör det du vill tillsammans med andra, gör det lustfyllt. Skaffa dig sköna rutiner med belöningssystem. Jag tar ofta ett gott glas vin och en bit mörk choklad efter det att jag bloggat. För att bli en bra berättare har jag börjat blogga regelbundet. Det är ett bra sätt att träna mitt språk, träna mitt skrivande. Nästa steg blir en skrivkurs där jag får hjälp av erfarna fullblodsproffs med berättartekniker. Jag har också blivit tillfrågad om att bli spökbloggare, en utmaning jag definitivt kommer att anta!

Fantasin då? Fundera lite varför jag tog upp exemplet om Forserum. Somalier som trakasseras i ett litet samhälle, som inte anser att de är rasister, men som ändå anser att somalierna borde vara någon annanstans. Med minsta lilla fantasi skulle man kunna se massor av affärsidéer här. Butikerna skulle kunna växa genom att ta in somaliska livsmedel, restaurangerna skulle kunna erbjuda somaliska läckerheter. Somalisk musik- och filmfestival skulle kunna dra massor av människor från hela Norden, vilket skulle ge massor av spin-off-effekter. "Nej, här i Forserum (eller Sandviken, eller Sjöbo eller...) vill vi att allt ska stå helt stilla och vara som det alltid har varit". Jag undrar hur många Forserumsbor som verkligen är från Forserum och flera generationer bakåt. Jag undrar också hur många svenskar som verkligen är genuina svenskar sen urminnes tider. Hur svensk är du egentligen? Författaren Göran Hägg menar dessutom att svenskheten är en modern konstruerad företeelse. Men det blir ett annat inlägg. Forserum skulle kunna vända de nysvenska medborgarna från Somalia från ett problem till en unik och enorm möjlighet. Det krävs dock lite fantasi.

Så vänd ditt vardagshycklande till nya möjligheter. Tänk istället "jag vill egentligen... och jag tänker ta reda på hur jag tar mig dit genom att... och mitt första steg dit blir att...", eller "jag är egentligen inte rasist, så jag tänker bjuda hem min somaliska granne på kafferep till helgen och lära mig massor om Somalia"!

Free your mind!!!

 

 

Jag är så trött på hyckleri!

Jag är så evinnerligt trött på hyckleri. Och det som retar mig mest av allt är att det smyger sig in överallt i alla tänkbara varianter, hos alla, hos mig. En god vän till mig berättade att han har arbetat stenhårt för att bli klar med ett projekt som har haft en oruckbar deadline som sattes lite på måfå från början, för att man inte visste hur lång tid det skulle ta. Under tiden har han påpekat att tiden inte räcker till, trots att han jobbar nästan 200% (dvs 80 timmar i veckan) och trots att han är extremt effektiv och produktiv hela tiden (jag känner honom och är säker på att det stämmer). Han får mycket beröm för resultaten, men inga ytterligare resurser sätts till, eftersom hans chefer inte hinner eller orkar rekrytera, då de är alldeles för hårt belastade på grund av brist på resurser. När arbetet nästan är klart så har han snudd på gått in i väggen. Han är helt slutkörd. Målet är nästan uppnått, men inte helt. Hans projekttid är ute och cheferna beklagar sig lite över att det inte är klart. Samtidigt när han ska löneförhandla så får han veta att han inte får särskilt stort påslag eftersom han inte kan begränsa sig och att han jobbar för mycket. (Här skulle jag vilja rita en figur med ögonen i kors och tungan hängande ute). Han blev vansinnig och sa upp sig där och då. Hycklerivariant på hög nivå!

Pussy Riot fick två års fängelse för något som i många länder skulle betraktas som en skitsak och en självklar rättighet: att få uttrycka sin åsikt. En hel värld har uttryckt sitt stöd till den grupp unga kvinnor, som ingår i konstnärskollektivet Voina (som betyder Krig). Voina har innan fängelsedomen bland annat gjort sig kända för att ha kastat molotovcocktails, gjort installationer av gruppsex och bränt upp en polisbil, vilket i flera länder sannolikt skulle betraktas som ganska grova brott, eller åtminstone inte så rumsrent. Sir Simon Jenkins menar i en artikel i the Guardian att det är grovt hyckleri att vi som samhälle höjer Pussy Riot till skyarna samtidigt som vi i våra egna länder utdömer hårda straff för skitbrott. Andres Lokko var i en omdiskuterad artikel i Svenska Dagbladet inne på samma spår där han beskrev två brittiska medborgare som fängslats för att de uppmanat till uppror via facebook. Det var säkert helt riktiga domar, men kan vi då samtidigt hylla Pussy Riot för att mana till uppror och då de begått betydligt allvarligare brott? Jag gjorde det och vill definitivt kalla mig för hycklare i det sammanhanget.

I bibeln definieras hyckleri "att känna till sanningen utan att följa den". Med den betydelsen känns det som att jag hycklar mest hela tiden och även de flesta av mina vänner. Jag vet att bilar släpper ut en massa föroreningar som är en av de stora orsakerna till växthuseffekten, men ändå fortsätter jag att köra bil. Jag vet en massa saker som jag inte lever upp till, som jag inte följer. Och jag känner mig faktiskt som en hycklare. Varje gång jag börjar en mening med: "Jag vet att..., men...", så vet jag att det är hyckleri jag håller på med. Så det ska bli slut med det nu. Inga fler "jag vet att..., men"! Det innebär förstås inte att jag kommer att bli felfri och handla enligt mitt världssamvete i alla situationer, men jag måste lära mig att stå för det jag tycker och det jag gör, fullt ut. Och aldrig anklaga andra för att de gör samma fel som jag, om jag inte är beredd att själv ändra på mig.

Free your mind!

 

Konsten att avsluta!

De senaste dagarna har jag mått riktigt dåligt både fysiskt och känslomässigt. Trots att jag egentligen borde må som en prins. Jag har avslutat min tid som anställd för att tillsammans med min fru och livskamrat satsa helt på våra två nya ledord: frihet och rörlighet. Mina senaste veckor, ja kanske till och med månader, har varit extremt hektiska. Att vara anställd på en kommun borde innebära att man jobbar åtta till fem, aldrig kvällar, aldrig helger. Det var i alla fall en liten av flera anledningar till att jag valde att gå in i en trygg anställning. Problemet är bara att det har inte ett smack med anställningsformen att göra. Är du en engagerad person som brinner och känner för det du gör just nu i detta ögonblick, så är du det. Spelar ingen roll om du är anställd, egen företagare, kooperativ företagare. Det är engagemanget som ställer till det och som samtidigt gör livet så levande.

Så jag sade upp mig för att kunna fortsätta vara engagerad, fast på mina egna villkor. Trots det har jag mått så dåligt, fram till igår. En klok kvinna som jag träffade idag, sa till mig något jag egentligen redan visste, men som jag behövde bli påmind om (undrar om hon visste det). De som besitter en viss förmåga att se vad andra människor behöver göra för att få ordning på sina liv, på sina företag etc, är ofta de som behöver mest hjälp med det själv. Det kan vara enkelt att se vad andra människor behöver, men betydligt svårare att se sig själv. Hon är själv coach, civilekonom, smart, snygg och har ett fantastiskt kontaktnät. Och hon sa att hon var avundsjuk på att jag vågar hoppa. Herregud, tänkte jag! Hon som har alla förutsättningar. Men det är nog så. Hon ser andras möjligheter och behov, men inte sina egna. Hon påminde mig om varför jag faktiskt valt att ta en ny riktning i livet.

Jag har redan en del uppdrag som arkitekt. Ett av dem är att vara projektledare för ett prestigeprojekt i Göteborg. Det är spännande och samtidigt smickrande att de ville anlita mig för det. Beställarna är engagerade, trevliga och seriösa. Trots det har jag bestämt mig för att tacka nej till uppdraget. Det är inte detta jag vill. Ett problem är att förutsättningarna för uppdraget hela tiden förändras både vad gäller tidplan och innehåll. Jag vet aldrig från ett möte till ett annat vad som ska ske. Hela tiden nya direktiv, nya planer, kortare tidsperspektiv. Hade jag varit 25 år, i början av min karriär så, WOW! Men det är faktiskt precis just detta jag nyss lämnat som anställd. Den kompakta, aldrig upphörande stressen. Oförutsägbarheten. Att aldrig riktigt veta var jag sätter mina fötter. Så jag tackar nej och avslutar mitt uppdrag. Självklart lämnar jag dem inte i sticket. Jag har fantastiska kolleger som gärna tar över uppdraget och som kommer att göra ett riktigt bra jobb om mina beställare vill det.

Så snart jag tänkt tanken på att tacka nej så försvann min hjärtklappning, min huvudvärk, klumpen i magen. Var det så enkelt? Bara tanken på att avsluta, säga nej, och alla mina bekymmer var borta, som i ett trollslag. Känslan var så fysisk. Jag kom till och med på mig själv att se mig om och titta bakom gardinen. Vad trodde jag att jag skulle hitta? En liten slemmig bortkommen "duktig-pojke"-varelse som kippar efter andan nu när den inte kan suga ur min energi längre? Jag skrattade högt. Så enkelt. Bara en tanke, som blir en handling, som blir ett liv!