Och den ljusnande framtid är min

Just nu arbetar jag mycket hårt. Skälet är att jag ska sluta min trygga anställning som stadsarkitekt på en kommun för att ... ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Direkt ska jag jobba med en del uppdrag med projektledning, samhällsplanering och rita några hus, men sen så får vi se vad det blir. Jag har befunnit mig i liknande situationer tidigare där jag av olika anledningar inte har vetat vad jag ska göra imorgon och det har alltid skapat oro, ångest och en nästan förlamande skräck. Innerst inne har jag alltid kunnat ana att det löser sig nog, men i stunden har det alltid varit jobbigt. Nu är det inte så.

När jag en gång började jobba kommunalt gjorde jag det av två skäl. Jag trodde att jag skulle kunna vara med och påverka, "make a difference", och jag trodde att jag skulle kunna få jobba åtta till fem och sen gå hem för att göra och tänka på annat. Jag hade helt rätt i båda fallen. Problemet var bara att jag är inte den sortens människa. Jag kan helt enkelt inte låta bli att engagera mig och bli en del av det jag gör. Jag är projektet, processen under den tid det pågår. Jag brinner. Hur skulle jag kunna annat? Hur gör de som går hem och tänker på annat?

Detta har förstås lett till att jag arbetar hårt hela tiden, utan pauser, i en organisation som ännu inte är mogen för människor som jag. Människor som älskar att jobba intensivt 36 timmar i sträck, för att sen vara ledig i en vecka. När jag gick min arkitektutbildning jobbade vi hela tiden så, i intensiva projekt. Jag hade oerhört roligt. Dagarna innan projektinlämningar satt vi alla dygnet runt, sov med huvudet på våra ritbord, turades om att hämta pizzor. Så trodde jag livet som arkitekt var. Sen var det inte så. Man förväntades arbeta åtta till fem och gå hem och tänka på annat (åtminstone på mina arbetsplatser). Det är inte jag. Men nu bekommer mig det hårda arbetet ingenting längre. Skillnaden är förstås att jag jag är på väg därifrån. Jag har valt det själv. Och numera vet jag vad jag vill och ungefär hur jag ska komma dit... snabbt.

Jag kommer ihåg när jag såg den norska filmen "Elling" första gången. När den vuxne Elling som bott hemma hos sin mamma hela sitt liv, som plötsligt kastas ut i verkligheten när mamman går bort. Efter en period på Brøynes behandlingshem hamnar han i en situation där han ska dela lägenhet med en annan vuxen man som liksom Elling är mycket speciell, Kjell-Bjarne. Det finns så många favoritscener i filmen. Som när Elling plötsligt utbrister: "Herre gud Elling. Du har begått poesi. Hela tiden har jag gått runt på jorden utan att förstå att det är poet jag är." Eller när Elling konstaterar att hans två ständiga följeslagare "ångesten och oron" plötsligt inte är där. Elling är som ett barn. Å ena sidan orolig och ensam, utan mammans närvaro, samtidigt helt utan spärrar i sina reaktioner på omgivningen. Så känner jag nu. Mina följeslagare herr Ångest och fru Oro har gått vilse och jag har upptäckt att jag är poet, fast i vid bemärkelse, liksom alla egentligen är poeter inombords. Poeten måste bara hitta ut genom labyrinter av ångest och oro, ut i den fria luften. Om fyra veckor lämnar jag formellt det liv jag redan lämnat och kliver in i en ny tid som jag redan börjat leva i. Och livet är så gott... jag lovar!