tisdag 29 maj 2012

Sträck på dig som en katt

Har du någonsin sett en katt vakna, direkt ställa sig upp och gå iväg? Det händer nog bara om katten blivit skrämd eller om en mus knallar förbi. Nej, den sträcker på sig, tänjer, stretchar, vrider på muskler och leder, långsamt och gör varje kroppsdel lång, mjuk och smidig, innan den försiktigt reser sig och vandrar iväg. Många jag känner vaknar stela på morgonen, reser sig direkt upp och går ut i badrummet. Framför allt är det nacke, rygg och höfter som är stela, men även axlar, fotleder, knän... Stelheten går oftast över efter ett tag, när vi rört på oss en stund, snabbare när vi är yngre, längre tid när vi är äldre. Men när vi blir äldre är det vanligt att stelheten kanske till och med börjar göra ont och kanske inte försvinner helt över dagen. Tänk då på att du är så rörlig eller stel som du tillåter dig vara.

Jag är själv helt övertygad om att det är framför allt två saker som påverkar stelhet/rörligheten: hur mycket och hur vi rör oss och vad vi äter. När en muskel ska slappna av krävs magnesium och när den ska spännas behövs kalcium. En obalans mellan magnesium och kalcium ger på sikt problem. Vår kost med mycket kolhydrater och koffein gör att vi ofta får magnesiumbrist. Och sen, det man får höra till leda: vi rör på oss för lite. Jag har själv alltid varit väldigt rörlig, nästan överrörlig, men har med tiden blivit allt stelare. Dessutom har allt det jag orkade som ung (och fortfarande tror att jag orkar) nästan blivit omöjligt. En enorm trötthet har tagit över min kropp och själ. Åtminstone till för ett litet tag sen. Min medicin var att försöka börja träna. Ambitionen var hög med åtminstone tre besök på gymmet i veckan. Gissa om det höll?! Jag gillar verkligen gymmet. Det är både roligt och skönt, men det är svårt att gå från att aldrig prioritera tidför någon fritidsaktivitet till att plötsligt boka upp tre kvällar regelbundet.

Så vad kan man göra då? Ja, de finns nog många nivåer på åtgärder för att komma tillrätta med sin stelhet, men jag tänker bara berätta hur jag gör och vad som fungerar för mig. Hur du vill göra och vad som passar för dig beror på dina förutsättningar. Eftersom jag har haft svårt att prioritera tiden för detta så har det varit en förutsättning att det inte går att lägga en massa tid på regelbunden träning...inte än i alla fall. Jag var tvungen att börja litet och i min vardag för att kunna komma igång på riktigt.

Varje morgon startar i sängen och detta är den skönaste delen av alla. Streching av hela kroppen liggande i sängen i kanske 3-5 minuter. Ibland är det så skönt att det tar fem gånger så lång tid. 1. Sträck ut arm och ben diagonalt och gör dig så lång som möjligt böj samtidigt försiktigt på nacken i sidled. Du behöver glida ner en bit i sängen eller lägga dig diagonalt för att det ska fungera. 2. Rotera försiktigt på hand- och fotleder. 3. Böj upp knäna mot bröstkorgen, båda eller ett i taget, rotera samtidigt gärna överkroppen i sidled fram och tillbaka. 4. Böj benen och låt knäna falla ut åt sidan så att du tänjer ut ljumsken. 5. Hitta dina egna sköna tänjande morgonrörelser och gör inget som gör ont på fel sätt. 6. Sätt dig försiktigt upp i sängen på kanten. Värm dina handflator genom att gnida dem mot varandra snabbt och placera dem mjukt över dina ögon. Håll dem där en liten stund. 7. Ställ dig upp och sträck upp mot taket med tår, ben, kropp, armar, fingrar, huvud. Godmorgon!

Försök att gå mycket under dagen. Ta en promenad på lunchen, gå till bussen/tåget eller om möjligt till jobbet. Om du kan få till två-tre tjugominuterspromenader så är det suveränt, men varje litet tillfälle är bra. Jag har haft en massa problem med min rygg de senaste åren. Behandling av en duktig osteopat har hjälpt mycket, men hans råd att gå ofta och med fötterna rakt framåt (inte pekandes utåt som mina alltid gjort) har verkligen varit min bästa ryggmedicin. Det lösgör höfter, ryggrad och axlar, ger kondition och tar mig dit jag ska. Jag behöver inte heller få dåligt samvete för att jag inte hinner ut och springa. Om du alltid måste bära omkring en massa saker kan det vara problematiskt. Jag har lyckats minimera det till iPad, ett anteckningsblock, en penna och en matlåda till jobbet i en snygg ryggsäck. Fungerar jättebra. Armarna kan pendla fritt och liten belastning på ryggen. Nyligen har jag ibland börjat gå till tåget vilket tar 20 minuter. Regnar det tar jag bussen utanför eller bilen ner till tåget. Det ska inte vara en plåga! Dessutom står jag nästan alltid vid mitt skrivbord numera. Kräv höj- och sänkbart bord!

Kosten är svår att råda om eftersom jag inte är dietist eller kostexpert, men jag berättar gärna vad jag gör. Jag försöker att undvika sådant som kan orsaka inflammationer i kroppen, framför allt vetemjöl och socker. Det är inte alltid lätt och jag unnar mig hellre en rejäl pizza eller en bamsekaka en gång i veckan (alltid fredagar) än då och då. Själv håller jag på att pröva en sorts LCHF-diet som jag tycker fungerar väldigt bra för mig. Mat som ännu så länge känns bra för min kropp är färgrika grönsaker, fisk, nötkött, olivolja, para- och pinje- och valnötter, lök, vitlök, cayennepeppar, chili, gurkmeja mm. Det viktigaste tror jag när man börjar pröva en diet eller en kostomställning är att man verkligen försöker lyssna till sin kropp och då menar jag inte nödvändigtvis vad den är sugen på, för det är ofta socker, utan mer hur den reagerar på din kost. Vad mår du bra av?

Om du upplever mycket stress i din vardag så kan du behöva hjälp, t.ex. genom att börja med yoga, meditation eller liknande. Dit har jag inte kommit än, men jag är mycket sugen. Istället har jag börjat dansa salsa, dels för att det är kul att dansa, lära sig något nytt, och dels för att det hjälper mig ytterligare att lösgöra mina leder och få min kropp att bli smidigare och må bättre. Glöm inte att sätta ribban för vad du kan uppnå tillräckligt högt. Det är inte för sent att öva upp smidighet i kroppen. Det finns det många bra exempel på..




 

lördag 26 maj 2012

Lever du med dina skämsminnen?

Jag minns fortfarande en massa saker jag varit med om för länge sen som jag skäms för. Jag minns händelserna mer detaljerat än de saker jag är stolt över. Varför är det så? Det märkliga är att det verkligen är skitsaker. Jag lärde mig ett "snyggt" sätt att snatta godis av byns buse (jag var själv otroligt feg och rädd av mig) när jag var 12 år genom att vi gick till kassan i grannbyns matbutik och sa att vi lämnat in pantflaskor och ville köpa godis för panten. Det fanns inga automatiska pantmaskiner på den tiden, utan av någon obegriplig anledning baserades pantsystemet på något så absurt som förtroende. Vi hade förstås först gått längst in i affären där pantflaskorna lades i backar och memorerat vilka sorter som stod där i backarna. När vi sen rabblade upp det vi memorerat till kassatanten och hon gått iväg för att se om det vi sa stämde, så fick vi "köpa" vårt godis. Jag åt en av de godisbitarna, en Japp, sen slängde jag resten. Jag skämdes så oerhört mycket att jag i flera år hade svårt att gå in i en mataffär utan att känna mig jätteskyldig. Det kändes som att det lyste "TJYV" i pannan på mig. Affären i grannbyn besökte jag aldrig mer. Det är fortfarande så att jag tänker på denna händelse ibland när jag går in i butiker. Den starka skämskänslan har gått över, men minnet finns kvar.

En gång bröt jag mig in i ett ödehus i byn tillsammans med samma bybuse. Han var egentligen en rätt snäll kille, men med väldigt jobbiga hemförhållanden, vilket ibland visade sig i vilda utspel och farliga lekar. Det var ett vackert hus som ingen hade bott i på många år. Vi slog sönder en liten fönsterruta för att kunna öppna ett fönster och klättra in. Det var spännande och galet. Snart hittade vi två stora flyttlådor med garnnystan i alla möjliga färger. Vi tittade på varandra och tänkte samma tanke. Med garntrådarna vävde vi färgglada spindelnät i alla rum som vi sen försökte ta oss fram mellan, utan att trådarna fick röras. Det var en labyrintlek som pågick i flera timmar. Jag tror jag aldrig haft så roligt och busen var min vän. När vi sen klättrade ut ur huset och jag såg det sönderslagna fönstret kom verkligheten ifatt mig. Uppvaknandet från vår fantasivärld i ödehuset var fasansfullt. Jag hade brutit mig in i ett hus. Jag var en brottsling. Vi hade inte stulit något och de skador vi orsakat var inte särskilt kostsamma att återställa, men vi hade ändå brutit oss in. Jag sprang hem och lade mig under täcket i min säng och ... skämdes enormt. Dagen efter kom polisen och knackade på hos oss och frågade om vi hört eller sett något underligt i området dagen innan. Jag sa förstås nej när min mor frågade mig, men det kändes åter igen som om det lyste "BROTTSLING" i min panna. Huset är rivet för att en ny motorväg skulle fram, men jag kan fortfarande minnas exakt hur huset såg ut, formen på den krossade rutan, mönstren garnnäten. Detaljer. Hur kan det komma sig att det etsar sig fast så?

Jag kan också minnas när jag råkat tappa den sista flaskan av farmors hemgjorda saft så att den krossades mot betonggolvet, när jag oavsiktligt råkade slå till en av mina tjejklasskamrater så att hon säckade ihop när vi luftboxades. Egentligen skäms jag inte längre direkt för något av detta. Det har gått väldigt lång tid och det var inte heller så allvarliga saker, eller inte avsiktligt, men minnena finns kvar och dyker upp ibland i vissa situationer och den omedelbara känslan är en sorts skämsminne som lagrats i någon bortglömd hårddisk.

Psykologen och forskaren Katja Claesson har i en intervju sagt att skam är till för att reglera positiva känslor, så att vi kan backa när vi märker att något inte stämmer, att något är fel i vår förväntan på oss själva eller omvärlden. Men skam gör ont. Man känner sig ofta fel som människa och det obehaget skyddar vi oss mot på olika sätt. Ett vanligt sätt är att angripa eller dra sig undan den eller det som fått oss att skämmas. När vi skäms känner vi oss dåliga och i underläge. Att gå till angrepp, bli sur och defensiv kan vara ett sätt att återupprätta jämvikten. Om skamkänslan är tillräckligt stor kan konsekvensen också bli att man drar sig undan alla som kan ha sett en i den skamfyllda situationen, vilket till och med kan leda till att man flyttar, långt bort. Författaren och skådespelaren Jonas Inde har myntat ordet och begreppet "skamsköljning" under en resa i USA tillsammans med serietecknaren Martin Kellerman. Ordet finns ännu inte med i SAOL, men ger redan relativt många träffar på google. Begreppet står för ett hastigt uppdykande av ett skamfyllt minne, oftast följt av någon slags besvärjelse. I Indes fall är besvärjelsen ett kort "fuck"!

Fröken Fri skriver i sin roliga krönika "Ljugduk och hemliga rum" på www.frokenfri.se om skämsminnen. Om såna minnen som inte är så stora, men ändå sitter kvar i kroppen. Som när man ivrigt räckte upp handen och ropade: Jag kan! Jag kan!, på franskalektionen för att äntligen få briljera och så svarade man fel på frågan. Många gånger kan sådana minnen dyka upp när man minst anar det och känslan sitter kvar i kroppen en tid efter. Hon köper en ljugduk som hon bär med sig och tar fram när ett skämsminne dyker upp, viskar minnet i ljugduken och så är skamkänslan borta. Jag vet inte om det räcker med en ljugduk för mig, men jag tror att vi behöver våra små knep för att bli av med de gamla skämsminnena, för vi förtjänar dem inte om vi inte gjort någon riktigt illa eller gjort något brott som fått allvarliga konsekvenser. De där små fåniga minnena av händelser som vi ändå inte kan ändra och som ingen annan minns. Ett sätt som jag verkligen tror på är att berätta för någon man litar på om sina skämsminnen, hur fåniga de än är. Bestäm med någon att berätta för varandra och respektera varandras skam för vad det är. Undervärdera eller förlöjliga inte varandra, bara lyssna och ta emot, men kommentera gärna om det känns bra. Nu har jag berättat några av mina skämsminnen och de verkar redan tyna bort i ett fånigt leende.

 

tisdag 22 maj 2012

Konsten att njuta!

Nu orkar jag snart inte mer. Jag orkar inte ta in fler intryck, fler häpnadsväckande vyer, underbara platser, trevliga och generösa människor, fantastisk mat. Plötsligt märker jag att jag börjat bli lite trött av att njuta så mycket. På bara en vecka har jag upplevt så mycket fantastiskt, men inte överdådigt och pråligt, utan enkelt och smakligt, att jag nästan känner att jag behöver ha lite tråkigt i några dagar för att orka ta in mer. Jag vill ha allt det där, alla upplevelser, alla möten, språket jag inte kan tala, men förstår något, smakerna, dofterna, vyerna. Jag vill ha mer, men hjärnan och hjärtat är fullt och behöver defragmenteras något för att jag ska kunna fortsätta njuta, så vi åker hem och diskrensar några månader innan vi fyller oss med nya fantastiska intryck. Jag tror inte att jag skulle kunna fungera på något annat sätt. Jag vill verkligen ha allt när jag får det och inget däremellan. Jag tar hellre tre jättegoda chokladkakor på en gång istället för att ta en bit då och då. Sen kan jag inte äta choklad på flera veckor, men njutningen är just då otrolig. Det kanske är helt vansinnigt, men jag älskar det. Jag är nog ett perfekt offer för jojo-bantning! Jag har ett tag drömt om att köra motorcykel. Det har säkert nåt med åldern att göra. Men jag vill verkligen inte köra vilken motorcykel som helst. Det måste vara en Ducati. Så det kommer att dröja något innan jag har råd att köpa en, men jag vet att njutningen kommer att bli total när jag gör det. Den underbara kurvtagningen (har jag hört, om det nu heter så), det speciella ljudet (som jag kan känna igen utan att se den), formgivningen, känslan. Det får bli så, annars får det vara. Jag vill verkligen njuta.

Nja, så är det inte hela tiden. Det gäller vissa typer av njutning och framför allt sådant jag bör avstå av hälsoskäl och det som jag vet att jag kommer att göra sällan eller kanske bara en gång i livet. Jag kan gärna köpa en billig tröja som jag kanske inte vill ha, men ska jag köra mc får det banne mig bli en Ducati, annars får det vara. Men vad är njutning egentligen? Är det bara att göra sånt man tycker om? Eller är det att ta tillvara på det man har? Att vara nöjd med det man har? Att sträva efter mer? Att formulera mål och sen uppnå dem? Att ha kul hela tiden?

Den grekiske filosofen Epikuros (341-270 fKr) lär ha varit en av de största förespråkarna av hedonism (av grekiskans hedone = njutning, lustkänsla) Det finns olika beskrivningar av vad hedonism är, men det centrala är just njutning. Där man bland annat menar att sökande efter njutning och undvikande av lidande är människans enda drivkraft eller motivation. Ordet hedonist används ofta som synonym till livsnjutare. Att definiera njutning har varit viktigt för både hedonister och deras kritiker. Det finns för många och alltför komplicerade förklaringsmodeller av vad njutning kan vara om man tittar i uppslagsverk, men ord som intrinsikal och extrinsikal upplevelse av njutning hjälper oss inte så mycket att förstå vad det faktiskt är. Jag blir mätt och däst redan när jag läser orden.

Den halländske filosofen David Brax's doktorsavhandling "Hedonism as the explanation of value" handlar om njutning. Han menar att allt man gör i livet styrs av en strävan efter njutning. Men njutningen måste inte vara din egen, och den handlar inte enbart om vällust, även om det också gör det. Han säger också att nästan alla människor är hedonister, ett tag, sen växer de ifrån det. Det kan bero på att det funnits många predikare genom tiderna som ställt njutning i motsats till pliktkänsla, självuppoffring och andra dygder som anses nödvändiga i ett moraliskt samhälle. Det känns mycket tråkigt, men det ligger säkert mycket i det Brax säger. Samtidigt visar det ju på att det finns möjligheter att utveckla just dessa sidor, att njuta. Njutning kan både vara altruistisk och smittsam. Lyckliga människor gör andra människor lyckliga om de bara är friska nog att ta emot lyckan och njutningen. För att maximera njutning måste man vara strategisk. Det går ut på att undersöka om man verkligen gillar det man håller på med och om det ger långsiktig lycka och njutning, för mig, men också för andra. Det visar sig alltid, enligt Brax, att de människor som är lyckligast är intresserade av sina medmänniskor, och har meningsfulla projekt att ägna sig åt. Det är viktigt att inte vara fördomsfull när det gäller vad andra uppfattar som njutning. En del människor njuter av att dricka alkohol, dansa och sjunga vid vissa tillfällen. Andra njuter kanske av att avstå. Askes kan vara både nyttigt och njutningsfullt, för de som föredrar det alltid, ofta eller ibland. Att kunna skjuta upp sin njutning kan också vara strategiskt viktigt. Att avstå från en njutning tillfälligt för att få en mångdubbel njutning senare kan vara oerhört njutnings- och lyckohöjande.

Nå, så vad är då njutning, efter att ha försökt glida ifrån den svåra frågan med en massa andra utlägg? Ja, jag har ingen aning. Jag kan nog svara lite diffust på vad jag tycker är njutning just nu, men det är kanske något annat imorgon. Det kanske är så att livet behöver bestå av många olika ingredienser för att det ska vara verkligt njutbart: lite smarrig grädde som man snabbt kan bli väldigt mätt på, men som är oemotståndligt i små portioner; ett litet kryddmått chili för hettan; en lagom skvätt balsamicovinäger för det sötsura som till och med kan göra en enkelt krispig isbergssallad intressant; den vällagrade parmesanen som ger tyngd och erfarenhet; den helt obegripliga koriandern som behövs för att skaka om och ifrågasätta allt det färdigtänkta och så slutligen vänner och familj att njuta av de lagade rätterna med. Sen behövs stunder av tomhet och eftertänksamhet för att smälta allt det njutningsbara. Smaklig måltid!

 

tisdag 15 maj 2012

Platser i ens hjärta


Vad är det som gör att vissa platser sätter sig på näthinnan, på tungan, i näsan och i örat? När dofterna, smakerna, känslan, ljuset, ljuden bara får en att må bra. Varför störs jag inte här av all trafik, av att tåget dundrar förbi mitt i centrum, att mopederna hela tiden är en hårsmån från att köra över mig? Arkitekturen är brutal, bilarna tar all plats, alla röker överallt. Ändå retar jag mig inte på dem. De stör mina sinnen och jag mår bra av det. Det finns bakom allt vansinne en mänsklig generositet och ett behagligt tempo som jag berusas av, och det är inte bara camparin som spelar mig spratt.

Det är verkligen friskt ute. Luften är fuktig och sval. Inte alls svettig och tryckande, utan så där som man föreställer sig att det ska vara på såna hälsosamma kurorter som nästan alla rekommenderat att man ska besöka: stärkande, friskt, energigivande och sagolikt vackert. Vi går utefter Lago di Leccos strandpromenad. Sjön är delad i två ben med en smal överkropp som ett upp och nervänt Y ofta av turister känd som Lago di Como, men det benet som Lecco byggts vid heter egentligen som staden. Strax efter båtarna som senare på året för huvudsakligen turister över till det kändiMstäta, men sömniga Bellagio, gör strandpromenaden en kraftig högersväng i en perfekt båge som bildar en liten vik. Här finns ett flertal mindre båtar uppdragna på den stensatta slänten upp mot strandvägen. Vi har passerat här många gånger och sett vilket liv och rörelse som gör den här delen av staden så levande och urbant organisk. Båtlivet, strandpromenaden och caféerna på Piazza Stoppani samlar människor till arbete och umgänge nästan alla dygnets timmar. Det är bara några timmar mitt i natten det är nästan helt lugnt och stilla, förutom någon enstaka hemlös, några romantiska ungdomar och en och annan hund. Vi viker av till vänster och korsar Piazza Mario Cermenati som går över i Piazza XX Settembre som sen leder oss upp genom smågränder vi ännu inte lärt oss namnen på utantill.

Piazza XX Settembre har en alldeles underbar fontän som kommer rakt ur marken och låter barn, ungdomar och vuxna att leka, svalka sig och njuta av rent, rinnande vatten mitt i staden. Skyltarna på husen i gathörnen är både tydliga och vackra. Målade eller inhuggna direkt i putsen eller stenen. Vi läser vart vi går. Vi vill lära oss gatusystemen, gränderna och piazzorna. Via Amilcare Airoldi är knappt en gata. Bred som en cykelväg, men ändå med små butiker eller ateljéer. De är alla igenbommade för natten så det är inte alltid enkelt att avgöra innehållet bakom jalusierna. Men gatan ser i allra högsta grad levande ut. Via del Pozzo är inte mycket större, men känns ändå som en gata. Strax innan Via Giacemo Anghileri undrar vi om vi kommit helt fel. Vi känner igen oss, men minns inte att det skulle bli så här trångt och krokigt. Det är nästan som att vara inne på någons privata bakgård. Vi viker av åt vänster på en gata som i för ovanlighets skull inte har någon namnskylt, passerar det lilla aprikosfärgade kapellet vid Piazzetta Santa Marta som vi vet att vi har gått förbi vid en tidigare stadsvandring. Framme vid Via Giuseppe Bovara vet vi att spåret fortfarande är rätt. Vi har kunnat lita på vårt svaga lokalsinne. Det är en gammal gata med allt som behövs för att skapa känslan av levande handel och närvaro. Vinbutiker, gallerier, konstverk, lokala specialiteter och kommunens bibliotek trängs i små lokaler. En skylt på väggen visar till Filosofia dell'essere. Vi vet inte helt säkert vad det är men gissar på något liknande "varandets filosofi". Gatorna i Italien, eller åtminstone i Lecco, byter namn ofta. Mellan nästan varje kvarter får det som upplevs som en och samma gata ett nytt namn. Det verkar vara ett sätt att hedra mer eller mindre betydelsefulla människor för staden, regionen eller landet. Vi passerar en kyrkogård som är stängd för natten och lovar oss själva att vi ska besöka den när den är öppen.

När vi följer kyrkogårdens svagt välvda cementfärgade mur når vi Viale Filippo Turati där bergen tornar upp bakom den långa terracottafärgade industribyggnaden. En tre meter hög mur avskiljer gatan visuellt från de centrala delarna av staden. Det är delvis en ganska tråkig gata bakom ovanför de centrala delarna av staden, bortsett från några caféer och butiker längre bort – bland annat vårt favoritcafé Bar Silver, som öppnar redan klockan sex på morgonen och som försett oss med en morgoncappuccino ända sen vi anlänt. Men här finns också en mystisk plats på vänster sida, en våning under gatunivå, omgiven av en hög mur mot kyrkogårdens baksida, en forsande bäck och en gräsbevuxen brant slänt mot viale Turati. Det är någon slags park eller lekplats. Det är svårt att förstå funktionen eller anledningen till att den här platsen alls finns, men Lecco är fyllt med sådana meningslösa små underbara överraskningar. Platser som kanske ingen av stadens invånare känner till, tänker på eller uppskattar. Eller så gör de det, fast utan att vi kan uppfatta det. Vi kan i alla fall inte komma på att vi sett liknande platser hemma i Sverige. Allt där som inte är vild natur är liksom anlagt eller byggt för ett särskilt och tydligt syfte. Eller så är det lämnade misslyckade platser som hade haft en funktion en gång, men lämnats åt sitt öde. Den här och många platser i Lecco känns på sätt och vis lämnad, men inte alls åt sitt öde. Det verkar omsorgsfullt skött. Gräset är klippt, buskarna är ansade. Det vilar en behaglig, vilsam stämning över platsen.

Lecco är en stad som inte formats av Italiens mest framstående arkitekter eller formgivare. Renzo Piano har gjort ett försök att forma ett spännande köpcentrum, men annars är staden en industristad formad av ingenjörer och hantverkare utan några arkitektoniska ambitioner. Här är det istället de självklara naturliga förutsättningarna som förlåter och förlåter alla stadsbyggnadsmissar och arkitektoniska fadäser. Sjön, bergen och den mänskliga atmosfären tar över och förlåter allt. Det är svårt att inte bli helt betagen. Trots att vi är arkitekter så ser vi inte de fula, klumpiga byggnaderna, utan bara det vackra, det oemotståndliga, det sköna. Lecco har ingen egen lokal mattradition, inga egna viner eller olivoljor, men ändå blir man helt betagen, förälskad och förtrollad.



 

söndag 13 maj 2012

Story 2 - Det går alltid att börja om

Här kommer en story från min gode vän Nils-Arne. Vad som än händer så går det alltid att börja om från början! En underbar och inspirerande berättelse:

Många gnäller och beklagar sig, det gör inte jag. Motgångar sporrar mig, till "stordåd". Jag har ibland prövat de yttre gränserna för att uppleva olika känslor. För många år sedan hade jag det motigt i en verksamhet jag bedrev. Jag hade varit hos revisorn, och gick genom Nordstan i Göteborg. I plånboken hade jag 500:-, vilket då var precis allt jag ägde. På gatan satt en utslagen och sträckte fram sin hand, och jag gjorde det! Jag gav honom de 500:-. Jag var luspank. Men vilken känsla det var, och vilken kreativitet det satte igång. Jag fick starta från absoluta 0. När jag idag vill skapa lösningar, så framkallar jag just den känslan, och det fungerar. Så, kära vänner ge aldrig upp, det finns lösningar på allt.

Hur gick det sedan, jo, min fd hustru blev urförbannat (vilket var ett led till att jag idag har en ny underbar dito!) dagen efter, ingen frukost, tomt i kylskåpet, men bensin i tanken. Då hörde jag på radion att ett hus brunnit ner inte så långt från oss, jag åkte dit, tog ett foto som GT köpte för 500:-. Dagen var räddad. Pengarna åter.


Sedan då, inga pengar, bara mörka moln på himlen, jo, jag började städa trappor i hyrshus. Vilket skitjobb, men man fick betalt per trappa. Jag tog på mig så många trappor att det tog 18 timmar varje dag, och jag sov i städskrubbar. Sedan fick jag förfrågan om fastighetsskötsel, betalt för hus, och jag började anställa. Det blev tillslut ett företag som sysslade med teknisk förvaltning och med 115 anställda. När fastighetskrisen kom runt 1990 och fastighetsbolag började gå i konkurs, så sålde jag bolaget och började köpa konkursbon. Tillslut hade jag fastigheter för 350 miljoner, som jag sålde, investerade och förlorade, och tvingades starta om igen, men det är en annan historia. Nu visste jag ju att det inte var så farligt att tappa allting, det var ju bara att ta nya tag, världen ligger där och väntar på dig.

 

lördag 12 maj 2012

Story 1 - vem är jag?


Vem är jag egentligen. Ja det har det tagit nästan femtio år att komma på, eller åtminstone för att få tillräckligt många pusselbitar på plats. Planlöst sökande har i alla fall definierat mig under den tiden. Jag älskade min gymnasietid i skiftet mellan 70- och 80-tal. Vi var ett underbart gäng som umgicks ofta och gjorde mycket kul. Inte så mycket festande, men mycket annat. Det var också då jag fick uppleva längre kärleksrelationer och började våga gå ifrån bilden av hur jag borde vara som ung man i ett brukssamhälle. Det blev nästan raka motsatsen. Jag började sy kläder, dansa jazz- och showdans, praktikjobba på en amatörteater med mycket mera. Samtidigt var jag oerhört självupptagen med en självbild som inte riktigt stämde överens med omgivningens. I brist på annat och på grund av en panikrädsla för tomhet började jag på fritidspedagogprogrammet på högskolan i Gävle. Har ingen aning varför eftersom jag då avskydde barn. Men det var något att göra och Gävle var staden som jag dansade i. Under min korta tid på utbildningen hade vi en gruppövning där vi skulle beskriva hur vi såg på oss själva. Sen skulle gruppen reagera på det, snällt men ärligt. Jag började att berätta om hur ödmjuk, lyhörd och omtänksam jag var. Det blev helt tyst i gruppen i säkert en hel minut, sen brast det! Det jag fick höra från alla, verkligen alla, var att jag var den mest självupptagna, som aldrig lyssnar, som alltid pratar högst och mest, som aldrig ställer upp, som aldrig... Det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Puh! Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag hoppade av utbildningen efter bara en termin. Det kan verka som en hård och idiotisk övning. Det var det också, men jag för mig var det ett rejält uppvaknande. Inte så att det vände direkt, men långsamt, långsamt insåg jag att det här var något jag behövde förändra hos mig själv. Jag ville bli en generös människa med en sann självbild. Det har varit en lång resa och den tar aldrig helt slut.

Ett problem när man vill bli en generös människa är att det finns en del gamar och krokodiler som sniffar till sig sådana små blåögda lammungar (finns det?) och vill suga ur deras nyvaknade empatidrömmar som vampyrer suger blod. Det har jag fått erfara många gånger. Jag har lagt ner tusentals timmar av frivilligt arbete som andra (både vanliga blodsugare och psykopater) har tjänat både tid, pengar, makt och prestige på. Det har i och för sig ofta varit tungt, men ändå vill jag inte ha det ogjort, inget av det. Jag hade aldrig blivit den jag är idag, som jag trivs rätt bra med, om jag inte hade gått den långa, långa vägen från min skyddade verkstad genom nya utmaningar, skärseld, förluster, men också segrar. Det har blivit några ovänner på vägen, vilket jag sörjer lite, men också många, många vänner för livet. Och en icke sinande lust att ständigt ge mig in i nya projekt, nya utmaningar, nya spaningar, nya aningar.

Jag förundras ibland hur min drivkraft att starta projekt, driva företag, bygga hus, bygga ekoby, skriva bok med mera, har kommit att växa sig så stark inom mig. Det har aldrig funnits omkring mig under min uppväxt i Sandviken. Där fick man mer lära sig att ingenting går och att allt är samhällets fel. Jag överdriver lite, men andan som kännetecknar gamla brukssamhällen är enligt min begränsade erfarenhet tyvärr sällan översvallande positiv. Samtidigt kan jag känna mig väldigt osäker i vad jag kan åstadkomma och vad jag vill ibland. Det beror antagligen på att jag inte har generationer av företagaranda att tryggt vila mig mot. Jag måste göra det själv. Det är vanligtvis väldigt bra, men ibland känns det lite ensamt. Jag tror drivkraften är en oerhört stark vilja att styra min egen tid, styra mina egna tankar, mina egna drömmar, mitt liv. Baksidan är förstås att det har varit svårt att släppa in andra i min värld, men också att placera mig själv i någon annans värld på deras villkor. Jag vill gärna ha kolleger, kompanjoner, medarbetare och arbeta i team och tycker att jag numera är bra på det, men det har tagit ett tag att komma dit. Jag har förr mest kört mitt eget race och ibland kan det fortfarande bli så om jag blir stressad, men alltmer sällan.

Och nu då. Ja, nu känns det som ett nytt personligt paradigmskifte, där ett nytt steg har tagits mot att bli ärligare och mer generös mot medmänniskor, men också mot mig själv. Ett steg från att leva för det som kommer att hända någon gång i framtiden, drömmar som kanske kommer att slå in, till att finnas mer här och nu och känna dofterna av den magnoliablomma som slår ut just utanför min dörr, just idag och som pekar på mig och ropar: älska mig! Det känns i alla fall lite så. Nystart som egenföretagare, en bok som är på gång, som kanske, kanske, kanske blir utgiven någon gång, en kvinna som jag levt med i åtta år och som jag älskar mer än någonsin, fler och fler egensinniga, underbara barn som flyger ur sina bon och formar sina egna liv och förhoppningsvis lever sina egna drömmar. Och jag som drömmer vidare och lever i detta, här och nu. Drömsökaren som blivit en stigfinnare!

 

söndag 6 maj 2012

Vilken är din story?

Storytelling har blivit ett riktigt modeord. Det handlar för företag, organisationer och myndigheter om att marknadsföra sig genom att förstärka och upphöja upplevelsen av ett varumärke, för att i vid bemärkelse sälja mer. Arbetet med storytelling leder fram till en känslomässig affärsplan, som utifrån mjuka värden visar vägen för berättelsen om ett varumärke. Storytelling är inte något nytt begrepp. Det finns och har alltid funnits berättelser som engagerar och sprids. Ingvar Kamprads framgångssaga med IKEA är det få som missat. Detsamma gäller Ishotellet i Jukkasjärvi. De är till stor del uppbyggda på storytelling. Man kan inte deras öppettider, hur stor vinst de gjorde förra året och man har ingen aning om hur VD'n ser ut, men alla kan berätta ganska mycket om dem, sådant man läst i tidningen, sett på TV mm. Lågprisföretaget Gekås i Ullared känner nog de flesta i Sverige till. Vet ni då om att de aldrig annonserar i massmedia? Inte en krona i annonskostnader betalar de. Inga dyra kataloger. Ändå känner alla till dem. Det är lyckad storytelling. Även Blondinbella har många människor åsikter om. Men vet du vad hon heter på riktigt, eller hur hon ser ut? Jag vågar nästan slå vad med dig om att du vet att hon bloggar och att hon är framgångsrik med det. En bra berättelse lyfter fram det unika, struntar helt i siffror och bygger på det känslomässiga hos läsaren/lyssnaren. Lyckas du nå lyssnarens känslor så är sannolikheten större att hon/han senare kommer ihåg dig. Den kanske till och med för din berättelse vidare.

Jag tror att en bra storytelling även kan vara en viktig del i ens personliga utveckling, att komma på vem man själv är genom att formulera sin berättelse. Varför då? Själv har jag i långa perioder av mitt liv inte haft en aning om vem jag är, vad jag står för, vad jag vill, vart jag är på väg. Det har förmodligen inte varit till min fördel. Det skapar en osäkerhet hos mig, men även hos min omgivning när de inte vet riktigt var de har mig. Du kan ju till exempel tänka dig en anställningsintervju där du inte själv vet om du vill ha jobbet. Tror du att du får det? Ja kanske om du är en riktigt duktig skådis, men knappast annars (been there, done that). Att formulera sin story för sig själv och gärna för andra kan i den bästa av världar få dig själv att förstå bättre vem du är och vad du vill med livet. Vet du vad du vill idag? Kan du, handen på hjärtat, börja med orden "jag vill..." och med några få ord få mig att förstå hur du vill att ditt liv ska vara? Inte resten av livet, men de närmaste månaderna, det närmaste året, tre åren, fem... Ja, det några av er kan. Jag kan det, men det har tagit nästan femtio år att komma på vad jag vill och helt färdigformulerat är det inte. Det behöver det inte vara heller, men riktningen är klar. Jag har alltid varit oerhört avundsjuk på de i min omgivning som alltid verkar veta vart de är på väg, som har tydliga mål och som bara lyckas hela tiden. Men jag tror faktiskt att de lyckas, inte för att de kan bättre än jag, utan för att de har sin story mer tydligt formulerad för sig själv och för andra.

Jag tänker nu ge mig på något vågat - att presentera min egen berättelse för er. Inte i detta inlägg, utan i nästa. Jag skulle också väldigt gärna vilja presentera din berättelse här på AgentStefan, där du berättar din story, öppet eller anonymt. Vågar du anta min utmaning? Kanske inte, men jag ska ge dig 6 viktiga råd när du ska berätta din story.

6 råd till dig som vill lyckas med storytelling:

  • Ljug inte. En bra berättelse lyfter fram det unika med dig. Om du ljuger förlorar du förtroende för dig själv och för andra.
  • Var personlig. Låt lyssnaren kunna identifiera sig med berättelsen, bli känslomässigt berörd, finna ett värde i att lyssna och kanske berätta vidare.
  • Strunta i hårda fakta och siffror.
  • Gör berättelsen levande, men upprepa dig inte om du berättar den många gånger (vilket du kan göra). Man vill höra något nytt och du har säkert mycket att berätta.
  • Var tydlig, så att du inte missförstås
  • Var beredd att lyssna om du får respons, och ge dig tid att reflektera och svara.
Ett bonusråd är att lyfta fram bra sidor hos dig. Att framstå som gnällig och bitter är inte särskilt framgångsrikt, inte ens om du nöjer dig med att berätta för bara dig själv. Om du vill berätta din story här på AgentStefan så skicka din story till agentstefanblogg@gmail.com. Du kan vara öppen med vem du är, skriva med pseudonym eller vara helt anonym om du vill. Varför vill man berätta sin story anonymt? Ja, det kan bero på många saker, som att du kanske bara vill berätta den för dig själv, men formulera dig i ord och se din story på nätet. Kanske vill du inte berätta din story här, du kanske bara vill berätta den för mig via mail, eller bara för dig själv i din dator eller i ditt huvud. Det fungerar det med. Kom ihåg bara: din story är viktig och intressant, för dig och för andra!

lördag 5 maj 2012

Har du glömt hur det var att vara ung?

Har du glömt bort hur det var att vara ung, att vara barn, tonåring? Är du en sån som suckar när dina barn inte följer din agenda, när ett gäng skrattande tonåringar står i vägen för dig på cykelbanan, när du tittar in i arslet på ännu en eftersläntare till hängbyxmodet? För visst ser det för jäkligt ut! Och själv skulle du ju aldrig ta på dig nåt sånt, eller tillåta dina barn. Då har du antagligen glömt bort en stor och ganska viktig del av ditt liv. När du själv hade behov att vara rebell, bryta upp, göra revolt. Just du kanske inte gjorde någon stor sak av det, men det är nog få som inte på något sätt gjort upp med sin föräldrageneration. Det har gjorts i alla tider och det glöms ofta bort när cementen som omger din hjärnbark och din hud slutligen härdar så att du fastnar i en stel position såväl fysiskt som mentalt. Du har blivit en bitter typ av kött och betong. Lyckligtvis går betong också att bryta ner och knacka bort även om det sitter hårt.

Det är inte bara unga som gör revolt mot den tidigare generationen. Många som var radikala i sin ungdom förändras när de blir äldre och revolterar på sätt och vis mot sina egna gamla ideal. Hur många blev till exempel inte besvikna när man uppfattade att John Lennon och Bob Dylan svek sina ideal? Människor som talade om solidaritet, jämställdhet och jämlikhet som idag sitter i styrelser, lyfter höga löner och semestrar i Thailand. Hur många har inte tittat tillbaka på sin gröna-vågen-tid och skrattat lite förläget och sagt att se så tokiga vi var på 70-talet. Ja, vi kanske var tokiga, men då, mitt i allt, då var det på blodigaste allvar. Man odlade morötter, komposterade sin egen avföring och byggde hus av halm och lera och trodde man skulle förändra världen. Vad hände sen? Vad gjorde att det gick från en viktig del av ditt liv till någon tokig liten ungdomsgrej?

Det är inte alls fel att förändras, självklart inte. Det är sunt att utvecklas, men till vad? Blev det som du tänkte dig? Blev jag som jag ville? Nåja, jag är inte färdigutvecklad än på länge. Nej, jag ville inte bli kontorsslav, det fanns inte på min agenda. Jag hade nog ingen agenda. Det har liksom bara blivit, men på vägen har jag ändå gjort val som lett till kontoret. Varför kändes de valen plötsligt så rätt? Behov av trygghet? Ja, kanske, men också en avtrubbning, en tveksamhet och ett bekvämt ifrågasättande av mina gamla ideal, det jag tyckte var viktigt. Det var inte så bekvämt att engagera sig ideellt, bygga halmhus och ekobyar. Det var förbannat slitsamt. Jag känner många som protesterade kraftigt mot kärnkraft och som röstade på linje 3 på sin tid och som nu förespråkar en utveckling av kärnkraften. Hur kan man ändra sig så radikalt? Jag menar inte att allt som man tyckte och gjorde som ung var rätt. Vissa saker kan verkligen ha varit tokiga ibland. Jag har själv stelnat till genom åren. Cementen har inte härdat rakt igenom och jag tror att jag börjat få den att krackelera rejält redan.

Kommer samma sak att hända med våra unga? Att de växer upp från sina hängande jeans med utstickande designkalsonger, sitt chockrosa hår, sin kaxiga attityd och piercade läppar för att bli grå kostymer i ett kontorsrum eller kutryggiga bittra skuggor på jakt efter livsmedelsbutikernas reakuponger? Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen inte det. Jag hoppas att de behåller åtminstone en rosa hårtest, navelpiercingen och har kvar sin Marilyn Manson t-shirt under den grå kavajen. Jag hoppas också att de minns och med ett inre leende ser sina barn revoltera och önska sem ett långt och lyckligt liv. Lycka till Fanny, Amanda, Måns, Nellie, Sebastian, Felicia, Emilia! Jag älskar er!

fredag 4 maj 2012

Våga be om hjälp

Varför är så många så rädd att be om hjälp? Varför är det så? Det kan till och med handla om struntsaker. Att be om skjuts till tåget, behov av barnvakt för att få lite egentid som småbarnsförälder, hjälp att flytta, hjälp att komma ur en hopplös situation, hjälp att laga mat när man skadat sig. De flesta av mina vänner ber nästan aldrig om hjälp med något och inte jag heller, inte ofta i alla fall. Varför då? Kan det bero på att man inte vågar få ett nej, eller att man alltid måste klara allt själv? Är det något kulturellt, eller något universellt? Finns det kulturer där man vågar be om hjälp? Jag vet faktiskt inte, men jag är lite oroad över att så få faktiskt vågar be om hjälp. Jag gav nyligen ett råd om att bjuda hem sina vänner och bjuda på vin och mat mot att be dem om hjälp att komma på idéer om hur han/hon ska ta sig ur en jobbig situation. Han/hon nappade faktiskt på det och det gjorde mig verkligen glad. Vi måste våga be varandra om hjälp och stöd. Vad är dina skäl att inte be om hjälp?

Erica Jong skrev att "problemet är att om du inte vågar ta några risker så riskerar du ännu mer". Som vanligt så klokt skrivet av henne. Begreppet "ensam är stark" är nog bland det mest idiotiska som någonsin myntats. Ensam är i själva verket så svagt det kan bli. Att be om hjälp är att visa sig sårbar, att lägga sig på rygg med buken uppåt. Det är svårt att visa sig svag.

Men om man då vänder på frågan: skulle du ge hjälp själv om du fick frågan? Du skulle säkert hjälpa dina barn, din partner, dina närmaste släktingar. Skulle du hjälpa din granne? Skulle du hjälpa en okänd på stan? Jag satt en gång på centralstationen när en kvinna kom fram till en man som satt en liten bit bort och frågade om han hade möjlighet att hjälpa till med en bussbiljett. Hon hade blivit av med sin väska och behövde komma hem. Hon såg inte ut att tillhöra samhällets toppskikt, men hon var trevlig och relativt välvårdad. Hon blev förstås avvisad. Hon gick till nästa med samma resultat. Jo, jag hjälpte henne. Hon kom antagligen hem. Det betyder inte att jag är någon hjälte. Jag går ofta förbi tiggande människor på stan. Jag skyller ofta på att de är organiserade tiggare som själva inte får behålla pengarna, men det har jag ingen som helst aning om. Jag orkar helt enkelt inte veta hur det egentligen förhåller sig. Jag vill inte veta. Jag vill inte höra, jag vill inte se. Varför är det så?

Att be om hjälp gör att du utvecklas som människa, att du blir starkare, modigare. Våga fråga, våga ta emot. Dina vänner vill gärna hjälpa dig om de verkligen är dina vänner. Men kom ihåg att du måste också våga ge hjälp till den som ber om det.

 

torsdag 3 maj 2012

Lär inte av dina misstag!

Det finns någon slags talessätt som säger att man ska lära från sina misstag eller sina fel. Det handlar förstås om att man ska dra erfarenheter från de tillfällen då man misslyckas för att lyckas bättre nästa gång. Är inte det ett konstigt synsätt? Att dra erfarenheter från ett misslyckande. Om man till exempel misslyckas ofta så kanske huvuddelen av ens lärdomar utgår från när man gjort fel. Jag kommer ihåg från tiden när jag tränade simning, att om man hade tränat in en felaktig teknik, så tog det ibland en evighet att träna bort felet och ersätta det med något bättre. Misstagen satte sig i cellernas minne på något sätt. Om du som barn (eller vuxen med för den delen) ständigt blir påmind om dina tillkortakommanden, så blir det ofta styrande för hur du ser på dig själv och kan skapa ett mycket dåligt självförtroende. Hur brukar du känna dig när du utvärderat något du gjort som gått väldigt fel? Känner du dig full av energi och livslust? Antagligen inte. Jag brukar känna missmod och olust. Vad är det för bra med det?

Vad är ett misstag egentligen? Vem har sagt att det du gjort är fel? Du kanske bara har gjort annorlunda, upptäckt en ny metod, ett nytt sätt. Jag tror det inte alltid är helt säkert att det du tror är ett misstag faktiskt är det. Du kanske hade för höga förväntningar från början. Om du missat en deadline, var det då fel på dig eller på deadlinen? Var uppdraget tydligt formulerat? Om du tappar ett glas i golvet i ditt kök och glaset går i tusen bitar, så kan man lätt uppfatta det som ett misstag, särskilt om det var det där svindyra glaset som du har i ett unikt par. Men man kan faktiskt se det på fler sätt än bara ett. Ska du verkligen vara så fäst vid saker? Saker är möjliga att ersätta. Att förlora en vän eller kontakten med sina barn kan däremot vara ett misstag. Kanske inte bara ditt, men dock ett misstag.

Så vad menar man då med att man ska lära av sina misstag? Borde det inte vara väldigt mycket bättre att lära av sina lyckanden? Fokusera på det som är bra och gå vidare med det? Det tycker jag låter mycket bättre. Professor Micael Dahlén skriver om detta i sin bok Nextopia. han menar att man absolut inte ska lära av sina misstag, titta bakåt. Han menar att mycket av det som var fel igår, eller idag, inte alls behöver vara fel imorgon. Här är det lätt att invända eftersom en viktig del av ledarskapet är att se bakåt och utvärdera bra och dåligt för att lära sig något och sedan bli ännu bättre. Dahlén menar att så var det i den gamla skolan, men att det idag krävs ett nytt förhållningssätt till värdet av historiska erfarenheter. Det enda vi behöver lära är att utvecklingen går med rasande fart och att världen och omständigheterna runt oss inte ser ut imorgon som vi ser dem idag. Inte minst har den finansiella krisen bekräftat det. Så vad säger oss en sådan utvärdering egentligen?

Det brukar också sägas att om man inte lär av sina misstag så kommer man att upprepa dem om och om igen. Jag undrar vem som påstått det. Vad är det som säger att det automatiskt skulle bli så? Jag är inte så säker på att om du fokuserar så på att se dina misstag för att lära av dem, att du inte faktiskt lär dig att upprepa dem istället. Kan det vara så? Fundera på det.

Jag är helt övertygad om att det är mycket bättre att fokusera på allt det som fungerar bra, på när du lyckas, på din framgång. Bara tanken på det känns bra. Som professor Dahlén säger: det du uppfattade som fel nyss kanske inte alls är fel nu och imorgon, så varför se bakåt när du kan se i nuet och framåt!

 

tisdag 1 maj 2012

Walkabout i Varberg

Idag gjorde jag en walkabout i Varberg. En walkabout för Australiens aboriginer var inte sällan runt sex månader och var en ceremoniell övergångsrit för unga män. Min walkabout var tre timmar lång, men kändes verkligen som en upptäcksfärd, där målet var att öppna ögonen och finna spår av verkligheten i min omedelbara närhet. Det var en fantastisk inre och yttre resa där jag lät små tecken av nyfikenhet styra riktningar, hastighet och målpunkter. Det ledde mig förbi citynära skogsområden jag aldrig passerat förr, vackra byggnader jag aldrig sett, en oväntad minikonsert med en vän i centrum, änders lek i en stilla damm och mycket annat. Min rygg blev dessutom riktigt bra efter att ha stelnat till efter flera dagars stillasittande. Jag är ganska bra på att låta spontana händelser avgöra mitt nästa drag, min närmaste framtid, men jag har varit usel på att se, höra och känna det som omger mig.