söndag 29 april 2012

Planera spontanitet?

Många av mina vänner och bekanta är väldigt duktiga på att fylla i kalendrar och planera sina dagar, planera semester, planera sin ekonomi, sin tid, sitt arbete, sitt liv. De har analoga och digitala agendor. Vissa har både och. Själv är jag bra på att planera i mitt jobb och mina uppdrag i jobbet, men privat är jag en smärre katastrof. Jag tar oftast saker som de kommer och jag vet sällan vad jag ska göra på min fritid från ena dan till den andra. Jag försöker planera semestrar, men har ett stort behov av hjälp från en mer ordningsam person om jag vill veta någorlunda hur min semester ska te sig. Jag har en sådan person i min omedelbara närhet och det är jag väldigt glad för.

Jag är lite avundsjuk på de som har planeringsförmågor, de som har koll. Men bara lite. För samtidigt kan jag ibland också tycka synd om de som aldrig kan göra något alls utan att det står i en kalender. De är inte så många, men de finns. Jag skulle verkligen vilja ha förmågan att planera, men bara kombinerat med de egenskaper jag själv har att kunna ta dagen som den kommer. Det finns stora risker att man så småningom blir besviken på att man trots den goda planeringen upptäcker att man ändå inte haft tid. Tid att umgås med sina vänner, tid att göra ingenting alls, tid att tänka, tid att lyssna till sina barn, tid att leva. Jag är väldigt långt ifrån att bli en mästare på att ta mig den tiden. Ofta misslyckas jag med det. Men min kalender tillåter möjligheten, eftersom den är relativt tom. För är det inte så, att om man inte har tid för sin partner, för sina barn, för hemmet, för sina vänner, för sin trädgård, eller för vad det nu är man vill ha tid för, då är man väl fruktansvärt dålig på att planera?

I mitten av 90-talet gick jag en starta-eget-kurs i Rydboholm. En av föreläsarna var Mats Magnusson från Ulricehamn, som berättade sin story inte bara om sig själv som företagare eller marknadsföringskonsult, utan om sig själv som människa. Han hade bokat upp varje minsta minut i sin kalender, men inte bara möten, projekt- och arbetstid, utan även kvalitetstid med barnen (19.00-19.45), umgås med fru, (20.15-22.00), skriva bok (22.00-02.00). I planeringen ingick bara fyra timmars sömn. När jag hörde honom fick jag rysningar i hela kroppen. Var han en människa eller en maskin. I mina alternativ-livsstils-ögon var han en maskin och jag upplevde honom som obehaglig och omänsklig. Efter några år när jag pratade med några vänner just om hur man får mer tid över till sina barn kom jag plötsligt ihåg Mats. Han hade inbokad kvalitetstid med sina barn fyrtiofem minuter varje dag. Vem har det? Har du 45 minuters kvalitetstid för dina barn varje dag? Han kändes inte längre så omänsklig. Han kanske hade kommit på något viktigt och dragit sina insikter till det extrema. Hur får man tid till det man vill? Man bokar in det. Är det så enkelt?

Det finns många saker man så gärna vill ska komma spontant. Sex till exempel. Vem vill planera in när man ska ha sex? Terapeuter som arbetar med par där sexlivet har blivit tråkigt eller där sexlivet helt har upphört, brukar tvärtom ofta rekommendera att man planerar in tid för fysisk närhet, för sex, istället för att det inte ska bli av alls. Det kan skapa positiva förväntningar, nyförälskelsepirr. Det kanske är så att vi ofta glömmer bort viktiga saker för att vi inte planerar för dem, men gärna planerar för sådant vi måste och är tvungna att göra: jobba, handla, hämta på dagis, föräldramöte, besök till tandläkaren, till återvinningscentralen etc. När bokade du senast in att du skulle sola nere på stranden, ta en cappuccino på stan, prata med en vän, älska med din partner? Varför bokar vi inte in sånt? Du kanske gör det, men då tillhör du sannolikt ett unikt undantag. Jag får då och då till spontana härliga ögonblick, men jag upplever att de kommer betydligt mer sällan än jag skulle vilja.

Många uppfattar planering som något tråkigt, som tar död på spontanitet och glädje. För många unga européer finns ett livsstilsideal som kallas normativ spontanitet, där det spontana livet är ett sätt att leva, men framför allt ett ideal som man strävar efter att uppnå. Jag tror man måste fundera över hur man vill ha sitt eget liv. Det viktiga är nog inte nödvändigtvis om du är spontan eller planerande. Det viktiga är snarare att du upplever att du faktiskt gör det du vill göra, har det du vill ha och är den du vill vara.

 

 

onsdag 25 april 2012

Hjälp en nånannanist!

En nånannaist är enligt Wikipedia en person med inställningen att någon annan ska ta itu med ens problem. Ordet nånannaism dök upp i massmedia första gången 1998 och hamnade på Svenska språknämndens nyordslista 2004. Det underbara med ordet är att det smakar så bra i munnen, men så dåligt i tanken. Jag älskar den paradoxen och smakar gärna på ordet då och då, gärna i fel sammanhang.

Att man är eller blir nånannanist beror förstås på många saker. Människor är vanligtvis skräckslagna för förändringar, åtminstone förändringar som du inte själv medvetet har planerat eller har möjlighet att påverka direkt. Det är en stark grogrund för nånannanism. "Det är klart att det viktigt att bilkörandet minskar, men jag måste ta bilen till jobbet ifall jag kanske nån gång skulle behöva använda den i jobbet", eller "vi måste bojkotta alla produkter från krigförande diktaturer, men det är regeringen som måste lagstifta det, jag kan ju inte ta ansvar för vad jag köper". Det kanske vanligaste exemplet är det när någon faller ner på gatan, eller blir överfallen och ingen stannar och kommer fram för att hjälpa till. Finns det en rädsla att problemet som personen har också blir ditt, eller är det rädsla för smitta om personen är skadad, blöder eller inte andas, eller är det bara rädsla för att engagera sig? För det måste väl ändå vara rädsla? Eller? Eller bryr jag mig inte? Vi kanske inte tänker precis så, men många har beteendet och känslan i sig innerst inne. Skulle du stanna och hjälpa till? Verkligen? Våga svara ärligt inom dig själv när du funderar på frågan. Svaret kanske inte är enkelt ja eller nej. Finns det tillfällen då du skulle hjälpa till och andra när du inte? Varför inte?

"Jag skulle gärna vilja, men....", är en skrämmande vanlig inställning. Jag har själv suttit som ordförande i en lokal branschorganisation. När jag skulle avgå efter tre år, gjorde styrelsen en enkätundersökning för hur man såg på organisationens behov av att existera och om man var intresserad att på något sätt engagera sig. Nästan alla svarade att det är oerhört viktigt att föreningen finns kvar, men ingen var intresserad att arbeta i styrelsen. Blev jag förvånad? Nej, inte direkt. Det finns egentligen inget fel på medlemmarnas vilja, enkäten ställde kanske fel frågor och en enkät kan ha varit helt fel form för att skapa ett engagemang, men det intressanta med svaren var att det blev så tydligt hur lätt det är att vara nånannanist trots att det handlar om något som var och en verkar tycka vara viktigt. "Jag vill, men nån annan får göra det!" Nu ordnade det sig, genom att personliga kontakter togs. Det är något svårare att vara nånannanist när någon frågar en personligen, direkt på.

En del människor är oerhört skickliga nånannanister. Hur gör de för att alltid lyckas komma undan att vara klassföräldrar, att baka till föreningsmötet, att skriva den där gruppuppsatsen i skolan..? Saknar de samvete, eller lyckas de skilja mellan olika personligheter så att de verkar göra jättemycket hela tiden, men alltid kommer undan kravet att engagera sig. De måste ju ha oerhört mycket tid över. Jag hamnar alltid i styrelser, blir klassförälder, är den som skriver ihop protestbrevet, sammanfattar gruppdiskussioner med mycket mera. Nån måste ju göra det! Här finns det plats för igenkännande skratt.......(paus)....... Trots att jag ibland som ett test sitter tyst hela mötet, tittar ner i golvet och undviker all ögonkontakt blir jag ändå vald till representant för något. HUR BÄR DE SIG ÅT? Men...skulle jag verkligen vilja bli sån, en sån som alltid smiter undan, en sån som aldrig bjuder på sitt engagemang, på sig själv, en som inte tycker, inte vill, inte kan...? Nej, aldrig i livet! Frågan som intresserar mig betydligt mer är hur ska man kunna förändra en nånannanist till en jagvillist.

Bristen på eget ansvar finns förstås på alla nivåer. Ett exempel på det har vi nyligen kunnat se hos många banker och andra risktagares inställning till sitt eget ansvar vid kriser. Staten går alltid in och ordnar till det om det skiter sig. Och så är det oftast, nån annan fixar problemet. Om banker och hela stater kan lösa sina problem genom att någon annan går in och fixar till det kan jag förstå att det är lätt att som enskild individ få samma inställning. "Varför ska jag om inte dem?"

Jag tror att det finns motmedel mot nånannanism, på alla nivåer, dels sådant du kan göra själv, dels åtgärder som behövs inom organisationer, företag, kommunen, regionen, nationen, världen... Samhället i stort har länge gått mot en utveckling där någon annan tar hand om mer och mer, med undantag för en del landbygdssamhällen, där överlevnaden har varit och fortfarande är beroende av att man fixar själv. De flesta av de samhällena är dessutom på utdöende. Det är lättare att flytta därifrån och låta "samhället" ta hand om mig. Att slippa eget ansvar är lite som en beroendeframkallande drog, som socker. Det är så bekvämt och skönt att slippa ansvar att man hela tiden faller in i ledet. Jag måste hela tiden skärpa mig och tänka att "jag måste själv...jag vill själv...". Det är förstås inte så att jag ska eller kan göra ALLT själv, inte alls. Men om jag verkligen vill att något ska bli gjort så kan jag inte bara sitta och förvänta mig att någon annan ska göra det. Däremot kan jag ju försöka se till att någon annan gör det. Jag tycker definitivt att det kan vara ett sätt att ta ansvar: att ta initiativet, men inte alltid göra jobbet. Ett företag, en organisation eller en myndighet måste också låta det bli enklare och mer lönsamt (eller billigare) att göra själv och ta eget ansvar. I många sammanhang är det inte så. Det betyder förstås inte att man ska tvinga alla att göra allt själv, utan snarare att uppmuntra och underlätta. Ett underbart exempel på det är hemsidesföretagens utveckling de senaste åren. Det är idag oerhört enkelt att skapa en egen, tillräckligt bra hemsida för dig själv eller ditt företag, jämfört med bara några år sen. Det kan fortfarande utvecklas vidare, men mycket har hänt. En del kommuner har påbörjat processer att underlätta för kontakter med kommunen för invånare och företagare, med till exempel steg-för-steg-guider för olika former av tillståndsansökningar. Stöd till självhjälp och självansvar.

Yimby är en gräsrotsorganisation i Göteborg, Stockholm och Uppsala, som försöker motverka nånannanismen. Yimby står för Yes In My BackYard (till skillnad från Nimby - not in my backyard) och vill vara en positiv röst i samhällsbyggnadsdebatten. Grundinställningen är att i första hand tänka "ja" istället för "nej". Det betyder inte att man är positiv till allt, men man vill se stadens utveckling som en möjlighet snarare än ett problem. Yimby bejakar förtätning, nya grannar, en blandad stad med avseende på ... allt! Tror det skulle behövas Yimby's i fler sammanhang. Tänk dig den nybildade kommunen Yimby...

Nå, vad kan du då själv göra? Jag håller på att lära mig att istället för att börja tanken med att "det går nog inte" istället spontant tänka och känna att "hmmm, spännande, hur fixar jag/vi till det?" eller att alltid börja tänka och svara "ja" på alla frågor och problem istället för "nej". Inte som ett löfte utan som en inställning, alltid följt av ett lösningsinriktat resonemang, inte probleminriktat. Tänk lösning istället för problem! Problemen kommer ändå, men lösningarna måste du/ni sannolikt producera själv.

 

måndag 23 april 2012

Att aldrig ge upp

Är du en sån som tänker att "det går aldrig" när du ställs inför ett problem eller en utmaning? En evig pessimist som gärna ser svårigheterna snarare än möjligheterna. Eller är du en sån som alltid tror att vad som än händer så kommer det att lösa sig på ett eller annat sätt? Antagligen har du lite av båda i dig, med en övervikt åt det ena eller det andra hållet. Jag har alltid trott att jag är väldigt dragen åt det pessimistiska hållet eftersom jag uppfattat mig som feg, trygghetsberoende och en ivrare av livrem och hängslen (och klister i linningen), men jag har börjat förstå att det är en av många skeva självbilder jag har burit med mig genom livet. Skulle tro att många av mina vänner skulle skriva under på det.

Nu när jag sagt upp mig från min trygga kommunala anställning för att ge mig in i egna företagarens ekonomiska osäkerhet, har jag upptäckt att jag inte alls känner någon oro och det är så oerhört befriande. Det är den skönaste av känslor på väldigt länge, kanske i hela mitt liv. Jag skiter faktiskt i hur det går. Det kommer förstås att gå bra, det tvivlar jag inte en sekund på, men om det mot förmodan inte skulle bli så... I couldn't care less! Det är en upprymd känsla av frihet. För vad är det värsta som kan hända, det verkligen värsta? Personlig konkurs? Ja kanske. Och hur farligt är det? Inte alls. Det går alltid att börja om från början, starta om. Smaka på det... "börja om"... om det är det värsta som kan hända så är jag definitivt beredd och jag kommer aldrig att ge upp min nyvunna frihet!

söndag 22 april 2012

Har du blivit en bitter gubbe eller kärring?

Jag känner mig alltför ofta som Ebenezer Scrooge - en sur, bitter gammal gubbe. Och jag känner många som är, eller verkar vara likadana. Varför är det så lätt att bli sån? När dina höjdpunkter på dagarna är en kvarts fikapaus på jobbet, eller när det du längtar mest till är att gå komma i säng och sova på kvällarna? Eller att titta på Eurovision song contest på TV i maj varje år och att gå på after work en gång i månaden. När blev det så? Nja, jag överdriver lite. Men lite åt det hållet är det och det har på senare år blivit mer och mer av den känslan.

När man blir förälskad lägger de flesta allt åt sidan för att låta förälskelsen ta plats. Man orkar dessutom mycket mer. När jag träffade min livskamrat och älskarinna (det är samma person) var vi båda som fnittriga tonåringar som hånglade på stan, på caféer, log och fnittrade generat hela tiden. Vi tog oss tid för varandra och för njutningen av att vara förälskad. Och hör och häpna, vi var inte arton år gamla... vi var lite över fyrtio båda två. Våra barn tyckte vi var både pinsamma och outhärdliga. Det var vad de uttryckte i alla fall, men jag tror, att om de fick välja, så skulle de nog utan tvekan föredra den pinsamma föråldrade tonåringen framför den bittre Ebenezer. Vi älskar varandra djupt och innerligt fortfarande, men nu har så mycket annat slukat vår tid, så många måsten, så mycket plikt och dåliga samveten som måste dövas. Det är i alla fall den bild jag har av sakernas tillstånd.

Jag vill verkligen tillbaka till den underbara känsla jag hade när jag var förälskad. Inte på samma sätt riktigt. Inte så att man skärmar av allt runt omkring så att man blir instängd i en såpbubbla av sex och feromoner med ett intellekt som en neandertalare. Mer den där känslan av att få vara fri i sinnet och fri i tanken. Jag blir oerhört ofta verkligen irriterad på våra hemmatonåringar. De hjälper aldrig till med något och de tar upp en massa plats och kräver uppmärksamhet. När man varit duktig och gjort skinande rent i köket så räcker det med att en av dem bara passerar rummet i några sekunder för att det plötsligt ska se ut som att en tornado farit fram och köket ser ut som innan du började städa och putsa. Fast numera vet jag varför jag blir så irriterad. Jag är bara avundsjuk, så fruktansvärt avundsjuk på deras frihet, på deras rebelliska skit-i-det-attityd, på deras möjligheter. De klarar sig oavsett om de lyckas skaffa något sommarjobb. Det är inget lyxliv de kan leva, men de klarar sig. Och vad är priset? 24 timmar om dygnet av tid och möjligheter att göra precis vad som faller dem in. Ja, jag är avundsjuk!

När man söker på nätet på ord som kul, roligt, fun, spännande, så är det alltid unga människor som dyker upp på bilder fyllda av livsglädje. Gör du motsvarande sökning på sur, bitter, tråkig och liknande är medelåldern på bilderna betydligt högre. Jag är förstås inte förvånad, men jag blir lite sorgsen.

Jag har följt multiartisten Regina Lund lite på facebook och på hennes blogg http://www.reginalundochfrihet.blogspot.se/. Dels för att vi kände varandra ytligt när vi båda var dansare i en musikal i Gävle tidigt 80-tal, dels för att hon verkar vara en ovanligt levnadsglad människa. Sidorna innehåller mycket marknadsföring av hennes musik, böcker mm, men där finns också massor av livsglädje, känsla av frihet och en oerhörd kärlek till livet och till människor och hon har dessutom "fräckheten" att älska sig själv. Även hon har antagligen gått igenom tunga perioder i livet. Om hon alltid har haft den här glädjen inom sig eller om hon alltid har den nu vet jag inte, men jag vet att jag skulle vilja känna ungefär som hon verkar känna. Och uttrycka en sådan genuin kärlek till livet. Jag följer också Olof Röhlanders hemsida och blogg http://www.upphopp.se. Han verkar vara en person som är oförmögen att bli bitter. Han ger dessutom ut nyhetsbrevet peptalk, som man kan prenumerera på. Han kallar sig mental styrketränare och utsågs till årets talare 2011 av Talarforum. Även han på många sätt en förebild i antibitterhetens anda. Kolla in hans "Tips från coachen".

Susanna Radovic skriver i Forskning & Framstegs blogg om Bitterheten - nästa årtiondes utbrändhet. Enligt den tyske psykiatern Dr Michael Linden borde bitterhet identifieras som en psykisk störning som menar att bitterhet är en respons på ett trauma. Bittra människor är typiskt goda människor som har arbetat hårt för något viktigt, som ett jobb eller en relation, säger Linden. Sen händer oväntat något hemskt, de blir avskedade, partnern lämnar dem eller något annat och de fylls av en djup känsla av orättvisa. Istället för att bearbeta förlusten ältar de känslan av att ha blivit illa behandlad och blir arga, pessimistiska och bittra. Han uppskattar att 1-2% av befolkningen lider av bitterhetssyndrom. Bittra människor söker dessutom sällan hjälp eftersom de inte inser att problemet delvis ligger hos dem själva.

Aristoteles filosoferade om alltets ursprung som han kallade för ”Den Första Motorn”. Enligt Aristoteles är den Första Mo­torns essens ren handling, dvs oerhört intensiv handling i godhet, skönhet och sanning, dvs i kärleken. Man kan förena detta med den judiska, kristna och islamska tron om människan som en slags Guds avbild för att kunna konstatera att människans essens är handling i kärleks­fullhet. I den mån du handlar kärleksfullt, är du dig själv. När du ger näring till rädslor eller uppehåller bitterhet och ilska, förnekar du dig själv. Det tänkte han för 2400 år sen!

Nej, jag är inte en bitter människa. Jag har bara mina stunder av Ebenezer Scrooge. För övrigt slutade han upp med att vara bitter. En vålnad visade Scrooge hur framtiden kanske kommer att se ut om han inte bättrar sig. Hans kropp riskerar bli nonchalant övergiven, inte sörjd av någon. Scrooge vaknar ur vad som verkar ha varit en dröm, överlycklig över att fortfarande ha fått en chans att bättra sig, och börjar genast ställa allt till rätta. Så jag har två uppmaningar till bittra människor (1) eller människor på väg dit (2):
1. VAKNA UPP! Sluta älta, sök hjälp!
2. SOMNA INTE IN! Skaffa vänner, var tolerant, skriv ner tre bra händelser varje dag, le utan anledning, eller nåt annat! Ge dig själv chansen till bitterfritt liv!

torsdag 19 april 2012

Ge varandra bekräftelse, massor av bekräftelse!

GWF Hegel (en av 1800-talets stora tänkare) menade att begäret att få andra människors erkännande i de allra tidigaste samhällsbildningarna, satte igång de strider om prestige som senare låg till grund för indelning av människor i olika klasser. Han menade alltså att behovet av bekräftelser påverkat hur vårt moderna samhället kommit att bli. Om de tidiga dominerande mänskliga kulturerna generellt hade karaktäriserats av att människor ständigt ägnade sig åt att bekräfta varandra, hade vi då levt i ett klasslöst samhälle? Ingen aning, men tanken är förstås kittlande.

Det jag tidigare förknippat med bekräftelse är något negativt - det sjukliga bekräftelsebehovet. Den där ängslan över vad andra ska tycka om mig. När jag säger ja till sådant jag inte vill, när jag påstår sådant jag egentligen inte tror på, håller med sådant jag egentligen är emot, ger komplimanger jag inte menar allvar med, ber om ursäkt när jag inte gjort något fel, försöker imponera på andra människor, ber om tillåtelse innan jag utttalar mig eller tar ett beslut med mera. Känner du igen dig? Det finns många varningssignaler för det här beteendet. Men att det finns en sjuklig sida av bekräftelse, måste det betyda att bekräftelse alltid är av ondo. Nej, naturligtvis inte. Det vet du förstås redan. Men hur ofta bekräftar du människorna i din närmaste omgivning? Dina vänner, dina kolleger, din fru/man, dina barn? Fundera på det ... på allvar. Jag tror, precis som Hegel var inne på redan på 1800-talet, att bekräftande av dig själv och andra är av oerhört stor betydelse för hur samhällskulturen utvecklas. Bekräftelsebehov kan bli sjukligt, men viljan att bekräfta kan leda till något friskt.

Man kan använda så kallade bekräftartekniker för att förändra sociala klimat och att bidra till en kultur där härskartekniker inte kan användas – en kultur där ömsesidig respekt råder. Det är då viktigt att ta människor i sin omgivning på allvar och visa sitt engagemang för dem. Genom att själv lyssna på andra, ge gensvar och konstruktiv kritiksynliggör och bekräftar du andra. Detta ger också respekt tillbaka och innebär att du indirektsynliggör dig själv. Istället för härskarteknikens karaktäristiska förlöjligande, undanhållande av information, dubbel bestraffning och påförande av skuld och skam, ser man med bekräftarteknik till att respektera, informera, dela ut dubbel belöning och att bekräfta dig själv och andra. Om du har en chef som använder härskartekniker så bör du byta arbetsplats omedelbums, men om du har en kollega, någon i vänkretsen eller i släkten som gör det så finns det goda möjligheter att motverka att härskartekniken biter sig fast i dig och andra genom att använda bekräftarteknik som motmedel.

Det är inte alltid lätt att börja bekräfta andra när man lider brist på bekräftelse själv. Bekräftelser ger energi och brist på bekräftelse kan ta energi. Jag tror ändå att det är något man bör träna sig på och att det lönar sig i längden. Om du bara väntar på att först bli bekräftad själv för att sen bjuda tillbaka kommer du antagligen bli besviken. Du måste börja och du kommer sannolikt få mångdubbelt tillbaka. Märker du att resonemanget inte stämmer, att du försöker bekräfta andra utan att få något tillbaka kan det bero på flera saker. Du förväntar dig bekräftelse från dina barn - glöm det. Förvänta dig inte att dina barn ska bekräfta dig tillbaka. Förvänta dig att de bekräftar sina barn, precis som du gjort med dina. Du får inga tillbakabekräftelser från dina vänner - kanske dags att byta vänner, eller komplettera med några nya med någon slags empatisk förmåga. Du kan faktiskt förvänta dig bekräftelse från dina vänner om du bekräftar dem.

Bortsett från dina barn är nog bekräftandet av din partner det allra viktigaste. Man vill verkligen höra att man är vacker, sexig, intelligent, musikalisk, eller något annat som betyder något för en själv. Om du inte redan gör det så måste du börja nu genast. Och du måste vara ärlig. Om du inte kan bekräfta din partner och tro på det du säger, så är det antagligen något allvarligt fel på relationen eller på dig. Jag vågar inte säga att du då ska bryta, men något måste i alla fall göras. Bekräftelser måste inte nödvändigtvis alltid sägas. Ett leende, en trånande blick, en lång längtande ögonkontakt, en smekning på ryggen, i nacken och inte minst att lyssna kan tas emot bättre än ord. Och du kan använda det ofta utan att känna dig som en papegoja. Orden "jag älskar dig" kan faktiskt kännas tjatiga (men det tar ett tag). Att lyssna kanske är det svåraste. Ibland ska du bara lyssna, inget annat, ibland behöver du svara och någon gång kanske till och med säga emot. Hur ska man veta när? Ja, genom att lyssna kanske, inte bara på orden, utan på känslan.

Dig själv då. Ja, det kommer nog om du tränar dig på att bekräfta andra. Övning ger färdighet. Men glöm inte bort att bekräfta dig själv, ge dig själv beröm, uppskatta dina färdigheter och din välutvecklade förmåga att bekräfta andra!

onsdag 18 april 2012

Tror du att du är ensam?

Jag vet inte hur många gånger jag själv har känt och trott att jag måste vara den enda människan på jorden, i Sverige eller på jobbet som mår, känner eller beter mig på ett visst sätt. Men jag har förstått nu att så är det inte. Tvärtom! Nästan alla är och känner som jag. Inte samtidigt förstås, men då och då och på lite olika sätt. Ofta hamnar man i det tillståndet när man mår dåligt. Man känner sig fruktansvärt ensam. Och inte ensam på ett bra sätt. Till och med i min egen familj kan jag uppleva en stark känsla av isolering och ensamhet när jag mår dåligt, trots att jag är omgiven av underbara, kärleksfulla människor. Hur ska det då inte kännas för de som verkligen är ensamma? Det får en att tänka en del och känna sig oerhört priviligerad, vilket jag också är.

Men även priviligerade, sociala och omtyckta människor känner sig ibland, kanske ofta, väldigt ensamma. Det kan handla om någon slags sjukdom som man upplever sig ensam med. Och att det inte finns någon att prata med om det. Ingen som kan förstå. Eller en depression, ett tvångsbeteende, en ätstörning, en "defekt". Man är mager, fet, har för feminina drag som man, för maskulina som kvinna. Man tänker konstiga tankar. Man är den ende som inte haft en pojkvän eller flickvän. Man har inga barn trots att man är 45. Man vill inte ha barn, eller man vill ha tio barn. Man är frånskild och ingen vill ha en 45-årig lönnfet utan fast inkomst. Man är homosexuell i Bengtsfors.

Ja det finns många fler anledningar till att känna sig som att man är den enda i världen som... Jag har också gjort det. Jag upplevde mig själv som den ende unge mannen i hela Sandviken som ville kunna dansa som Leroy i Fame, med benvärmare och trikåer. Jag var den ende som sydde mina egna kläder. Och jag som inte ens var homosexuell. I Sandviken skulle man gilla fotboll, bandy, supa och jobba på bruket eller nåt annat som var på riktigt. Så var det förstås inte. Många tyckte kanske att det var ett bra liv, men minst lika många tyckte det inte och ville något annat. Mitt och många andras sätt att hantera känslan av ensamhet var att flytta långt från min uppväxt, långt från ensamheten. En hel del flyttade förstås av andra anledningar.

Många år har gått sen dess. Dansar jag som Leroy nu då? Nej, det blev inte så (fast jag är en jäkel på dansgolvet på hobbynivå). Kom jag undan känslan av ensamhet? Ja, delvis, men inte på grund av flykten, utan tack vare att jag börjat förstå att den där känslan av ensamhet är en falsk bild som jag själv byggt runt mig och att jag faktiskt kan välja om jag vill känna mig ensam eller inte. Ja, faktiskt! "Jahaja, det var ju enkelt. Då går jag väl hem då och låter bli att känna mig ensam och ser hur det funkar!" Nej det är klart att det inte är så enkelt. Jag har själv långt kvar för att känslan ska försvinna, om den någonsin gör det helt. Men jag är helt övertygad om att man faktiskt kan välja, men det kräver en del självinsikt, kanske en del hjälp (terapeuter kan vara en början) och tålamod. Man måste ju också förstås vilja bli kvitt känslan av ensamhet, men det är ju ditt val... och mitt. Behövde jag egentligen flytta då? Kanske, kanske inte. Jag har brutit upp på olika sätt många gånger och skulle säkert kunna uppfattas som en hoppjerka. Men jag tror att förändring ibland kan vara ett bra sätt att skapa nya förutsättningar för det man vill. Förändring kan ge ny energi, nya tankar, nytt liv.

Vilka problem du än har och upplever att du har, så kan jag nästan lova dig... Du är inte ensam! Det finns sannolikt massor av människor i världen, i Sverige, i kvarteret, i familjen, bland dina vänner som känner på samma eller liknande sätt. Prata om det med någon. Om den du hoppats skulle lyssna inte gör det, berätta för någon annan som lyssnar. Lyssna tillbaka om någon annan behöver dig som bollplank. Detsamma gäller om du hellre vänder dig till en terapeut. Byt om det inte funkar. Alla är inte bra, eller så är de bra, men passar inte dig. Eller välj något annat sätt att bryta din känsla av ensamhet som funkar för dig. OCH HA TÅLAMOD!

lördag 14 april 2012

Kan du njuta?

Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med tanken om ett liv efter detta livet. Det gäller oavsett om det handlar om att man skulle kunna återfödas som människa, som en helt annan varelse, som rörelseenergi, som en tanke, om man skulle hamna i en himmel (eller i värsta fall helvetet) eller på någon annan plats som finns beskriven i olika skrifter om det mänskliga ödet. Egentligen borde det väl vara en ganska skön tanke. Att "veta" att man kan komma tillbaka och kanske få det här en gång till, eller något annat fantastiskt. Vad är det då som stör?

Jag har gått igenom många faser av religiösa och filosofiska grubblerier, från djupt engagemang i Missionskyrkan till absolut ateism med några sidoturer via "back to nature" och ett mycket försiktigt intresse av zoroastrism. Alla religioner och filosofier har förstås sina fram- och baksidor. De flesta av de som jag känner till har någon slags uppfattning om någonting "sen". Och det är här jag upptäcker att det inte fungerar längre. Det berömda sennet som ger mig rysningar i ryggraden. Jag skulle vilja älska möjligheten att återfödas, men jag mår samtidigt illa av tanken på möjligheten att skjuta upp mitt nuvarande liv för att det kommer ett till... sen. Bara en uns chans till ett sen i mina tankar skapar en grogrund till likgiltighet och liknöjdhet, liksom socker ger näring till candidasvamp. Jag tror det i alla fall. Jag har börjat undra om jag kanske måste vara förföljd av känslan att livet verkligen är kort och absolut det enda vi har, för att jag ska ta tillvara på varje moment, varje ögonblick av lycka, kärlek, kvalitet, vänskap. Njuta av varje skön känsla. Det låter fånigt och nästan lite farligt, men det kanske är så. Är min njutning av livet beroende av vetskapen om att livet tar slut?

Vad är njutning egentligen? Elizabeth Gilbert skriver så underbart i boken "Eat, pray, love" om varför hon vill lära sig Italienska. Ett språk som, utifall italienarna skulle invadera Etiopien igen, och faktiskt lyckas denna gången, skulle talas i hela två länder. Hon har flera svar på frågan. "Ett språk som jag tycker är vackrare än rosor" är det mer romantiska. Eller "för mig var vartenda ord som en sjungande sparv, en trollkonst, en tryffel". Ett språk som gör en sexig och glad. Jag lär mig italienska för att "jag tycker att jag förtjänar något vackert". Hon resonerar om njutning och livsglädje på ett sätt som får mig att bli glad, pirrig och full av längtan, livslust och äventyrsgnista. Bara att låta sig själv tänka, inte om, utan hur man själv ska njuta maximalt är omvälvande. Det har jag aldrig tillåtit mig. Får man verkligen vara så egoistisk? Är det egoistiskt?

Kan man lära sig att njuta? Jag känner mig förstås tvungen att svara ja på den frågan. Allt annat skulle kännas oerhört deprimerande. Men hur gör man då? Många som skriver om njutning återkommer ofta till frågan om att leva i nuet, närvaron och härvaron. Det tror jag är en nyckel till njutning. Om du lever i sennet kan du aldrig njuta fullt ut, kanske inte alls. Jag vet, för jag har levt i sennet i hela mitt liv, fram till...NU. Eller förresten, jag är nog fast i sennet lite till. Processen mot nuet är påbörjad i tanken och själen, men jag känner att jag inte är där helt och fullt än. Att börja leva i nuet är lite som att bli förälskad... i sig själv. Hur märkligt och narcissistiskt låter inte det. Lugn bara. Det handlar inte om att bara tänka på sig själv. Det är mer att börja gilla den man är, att se sig i spegeln på morgonen och faktiskt tycka om det man ser. Det ÄR en skön känsla! Jag erkänner, jag har börjat känna det, och tycker till och med att jag är lite snygg (fniss). Att börja tycka om sig själv är dessutom en förutsättning för att du ska börja se, verkligen se, andra människor, tolerera deras tillkortakommanden, se deras vackra själar. Jag tror faktiskt inte att du verkligen kan tycka om andra människor utan att tycka om dig själv. Det kan i värsta fall till och med gälla din partner och dina barn. Det kan vara bilden av lyckan du tycker om, inte lyckan själv. Fundera på det. Om det är så illa, så måste man ändra på det... NU!

Jag vet inte hur man lär sig leva i nuet. Det finns nog ingen generell, enkel quickfix för det. För en del kan det kanske vara enkelt, en lev-i-nuet-kurs över en helg, eller en yogakurs. För andra kanske resan till Nu är längre. Jag vet i alla fall att det räcker inte att säga att man ska leva här och nu. Det händer inget genom det. Det räcker inte att tänka. Du måste göra. Mina första steg har varit följande: 1. Säga upp mig, 2. Börja dansa salsa, 3. Blogga, 4. Börja skriva bok. 5. Starta eget företag (inte riktigt i den ordningen). Mina nästa steg tror jag kommer att bli: A. Göra en Flashmob på stan, B. Sjunga på Harrys, C. Ge ut en bok, D. Börja meditera/yoga. Hjälper det mig att leva i nuet? Ingen aning! Men jag njuter faktiskt, så... ja, kanske.

Har du tankar om njutning, om att leva i nuet, om hur man kan börja att hitta sig själv, dela gärna med dig.

måndag 9 april 2012

Befria dig från tidsslaveriet ... som företagare

Om du har missat de tidigare inläggen om tidslaveri så rekommenderar jag att du läser dem först eftersom jag ska försöka låta bli att upprepa mig alltför mycket i onödan. Det behöver inte vara någon direkt skillnad i att befria sig från timredovisandets djupa avgrund och illusionen om det heliga heltidsarbetet mellan anställda och egna företagare. Problemen är ofta desamma: att det huvudsakliga arbetet värderas framför allt efter hur lång tid du jobbar. Du får betalt för din tid och inte för det du faktiskt presterar. Du kanske tycker det låter orättvist eftersom just du faktiskt gör ett bra jobb och uppskattas för det du gör. Så kan det förstås vara, men det är oerhört sällsynt att man får extra belöning i form av mer pengar eller kompensationsledigt om man till exempel har gjort ett extremt bra arbete på halva den förväntade tiden. Inom vissa branscher kan det ibland vara så, men tänk om jag som anställd arkitekt på ett arkitektkontor ska rita ett fräckt hus som företaget kan ta betalt för ungefär motsvarande 40 timmar, men jag har ritat det på 20 timmar. Företaget tjänar en hel del på det, men jag måste fortfarande gå upp på måndag full av ny energi trots att jag kanske kört slut på mig helt av det extrema tempot jag haft under den kreativa processen. Om du som lärare kämpat en hel natt för att rätta prov måste du antagligen ändå gå upp på morgonen efter till din klass. I bästa fall blir man kompenserad timme för timme om man jobbat extratimmar, men du kanske behöver ställtid för att orka med i längden utan att bränna ut dig. Du kan klara av högtempoarbete någon gång ibland utan återhämtning, men om det upprepas ofta så bryter det ner dig fysiskt och psykiskt.

Det är lite samma sak om jag driver eget företag och tar betalt per timme. Skillnaden är förstås att jag som ägare av företaget kan ge mig själv ställtid och minisemestrar, men vanligtvis jobbar man på och jobbar på och... Om ett projekt går snabbare än beräknat brukar man lägga på lite på fakturan och om det tar lite längre tid drar man kanske av för att jämna ut det. Är det moraliskt riktigt? Ja kanske. Jag vet inte, men jag tror det känns betydligt bättre om man har som utgångspunkt att istället ta betalt för vad resultatet är värt för kunden. Om man sen finner snillrika sätt att göra det snabbare, smartare, effektivare och bättre så borde ju du tjäna på det och inte bara kunden. En del kan detta, men de flesta småföretagare jag känner säljer sina timmar, även de som inte skulle behöva. Det här inlägget kanske är lite provocerande för en del, men man måste ju inte hålla med mig. Det är självklart helt ok att tycka om att arbeta per timme. Jag har dock bestämt mig. Att arbeta med något jag inte gillar 40 timmar i veckan 46 veckor om året tills jag blir 65 (eller kanske 70 eller 75 om pensionsreglerna ändras) och sen hoppas att jag har hälsan och en tillräcklig pension att göra allt roligt då, det vill jag inte. Jag vill göra det nu. Allt efter 70 får jag se som en bonus. Att utföra mindre (för mig) meningslöst arbete för att istället fokusera på det som känns viktigare är inte lathet. Det är svårt att acceptera för de flesta eftersom vår kultur tenderar att belöna personliga uppoffringar istället för produktivitet.

I boken "Four-hour-workweek" för Timothy Ferriss in begreppet DEAL som är en bokstavsförkortning. D står för definition och handlar om att förstå hur systemen ser ut och att förklara vad jag själv vill, hur jag vill leva. E som i eliminering tar död på idén om time management och heltidsillusionen som jag talat om tidigare. Frigör tid genom olika tekniker såsom selektiv okunnighet, låginformationsdiet, att ignorera det oviktiga och att öka sin produktivitet för att frigöra den mest exklusiva ingrediensen i livet - tid. A är automatisering av din inkomst. Det kan innefatta allt från att outsourca nästan allt i ditt företag till att bara låta bli att göra allt själv som någon annan gör betydligt bättre med högre produktivitet. L som i lösgörande är ett mobilt manifest för rörlighet. Att inte vara beroende av att vara enbart på en plats utan att kunna vara mobil. Att genomgå en DEAL-process fullt ut är förstås extremt, men det ställer väldigt viktiga frågor om hur jag vill leva och visar på att många saker faktiskt kan vara möjligt att förändra, åtminstone för mig.

Den fråga jag tror du verkligen måste ställa dig som egen företagare är: måste jag verkligen göra det jag göra det jag gör på det sätt jag gör det? I detta inlägg hinner jag bara snudda vid några få frågor som skulle kan ge positiva förändringar för att frigöra tid och skapa rörlighet.

Använd dig av Paretoprincipen (80/20-regeln): 80% av avkastningen kommer från 20% av insatsen. Kolla hur det ser uti ditt eget företag. Bli inte förvånad om det stämmer...på ett ungefär. Om 20 % av kunderna ger dig 80% av alla problem och all olust bör du då ha alla dem kvar? Om 20% av kunderna ger dig 80% av intäkterna bör du då inte lägga kraft bara på dem? Analysera ditt företag med fokus på de frågorna. Hitta det som är ineffektivt så att du kan eliminera det och hitta dina starka sidor så att du kan mångfaldiga dem. Använd dig av 80/20-regeln för analys av fler områden, t.ex. marknadsföring, samarbetspartners, leverantörer mm.

Lär dig selektiv okunnighet. Du får enorma mängder information i ditt arbete oavsett om du är anställd eller företagare. Det är mycket lite av den informationen som du kan omvandla till faktisk kunskap och produktivitet. Läs inte allt. Släng e-post och snigelpost som du inte absolut kan vara utan för din produktivitet (eller ännu hellre, se till att du inte får den genom att avboka utskicken). Fråga istället kolleger om vad du behöver veta öga mot öga, via mail, telefon eller via bra nätverk på t.ex. sociala media. Be dina kolleger/vänner sammanfatta information och tipsa om var du kan finna mer relevant information. Och givetvis: hjälp dina kolleger och vänner med samma sak. Ta alla genvägar du kan för en väl utvecklad låginformationsdiet.

Gör inte allt själv. Låt andra göra det du inte själv är expert på, eller varför inte låta andra göra nästan allt. En del uppgifter kan vara dyra att lägga ut på konsulter, men avsikten med ditt företag ska förhoppningsvis vara att tjäna lite pengar på något du faktiskt kan något om. Det oftast mest lönsamt att fokusera på det. Jag själv anlitat många olika konsulter både i Sverige och i Indien för olika uppdrag för att underlätta för mig att utveckla företaget. Däremot valde jag nyligen att göra min egen hemsida för att det var en av de roligaste saker jag gjort. Trots det borde jag ha lejt bort det, då det tog alldeles för lång tid som jag skulle kunna ha lagt på att dra in fler uppdrag. Företagen i Indien har jag anlitat för att göra digitala arkitektritningar och att söka kontaktpersoner i Europeiska byggföretag. De var oerhört effektiva, noggranna och levererade hög kvalitet. De kunde också arbeta när jag sov och var klara när jag vaknade, tack vare tidsförskjutningen. All kommunikation skedde via internet.

Om du har anställda eller anlitar konsulter, se till att ge dem befogenheter och resurser, med tydliga ramar och tydliga krav. Släpp ditt behov att kontrollera alla steg de tar. Det kommer att göra att de växer och kanske till och med hjälper till att utveckla ditt företag. Men framför allt frigör det värdefull tid för dig.

Vissa jobb är omöjliga att förändra. Då bör du fundera på om det är det du vill göra resten av ditt liv. Om du tycker det så är det ju toppen och bara att gratulera. Om du inte tycker det så gör dig själv tjänsten att fundera på vad du skulle kunna göra istället. Skulle du kunna hitta en annan anställning på ett mer modernt företag eller organisation som är öppen för friare arbetsformer och möjlighet att själv kunna bidra till ökad produktivitet? Skulle du kunna hitta en annan nisch för ditt företag, andra tjänster eller andra produkter som skulle kunna öppna upp för möjligheterna att arbeta på ett helt annat sätt där du inte längre definierar dig genom ditt jobb utan där företaget skapar dina möjligheter att göra det du vill? Vad är det du vill? Hur vill du leva?

 

lördag 7 april 2012

Äventyrsbrist - en vuxensjukdom!

Jag tror många av oss i den rika, relativt lugna delen av världen lider en stor brist på äventyr. När vi är små är hela världen ett äventyr. Det kan vara på gott och på ont. Äventyret kan bestå i spännande lekar och upptäckter, men också i att komma helskinnad från skolan till hemmet. Äventyr kan förstås upplevas som positivt, energigivande, endorfinhöjande, men också som farligt, förtryckande, förnedrande, stressande. Jag tror också att de allra flesta (här hoppas jag att jag har fel) är missbrukare av en företeelse som jag kallar senet. Det är enklare än vad det ser ut. Det handlar om att skjuta upp livet till senare. Jag orkar inte träffa mina vänner nu när jag jobbar så mycket, men sen... Jag hinner inte gå någon kurs i spanska i år, men sen... De flesta verkar lägga enorma förhoppningar och förväntningar på vad de ska göra som pensionärer, till och med många som bara är runt trettio coh skaffat hus, hund, fast jobb och första barnet. Det är klart att saker har sin tid och att man inte kan göra allt nu, på en gång, men handen på hjärtat, hur många saker skulle du vilja göra nu direkt om du hade det som du skyller på för att inte göra det, dvs tid, pengar och ork.

Mitt liv är rätt liknöjt, eller har varit, åtminstone i vissa avseenden. Jag älskar min fru och mina/våra barn enormt mycket. De ger mig massor av energi och får mitt liv att kännas meningsfullt. Men ändå. Om de inte skulle finnas där i min omedelbara närhet så skulle mitt liv vara rätt dött. Jag har också vänner, goda vänner, men de är precis som jag rätt upptagna med sina liv, sina sorger, sina glädjeämnen. Borde jag då inte vara nöjd? Vilket enormt i-landsproblem det kan kännas som, att bo i ett stort hus, i en vacker stad, i ett vackert tämligen välmående land, ha ett fast jobb, ha en massa barn, vara gift med en klok och vacker fru. Varför är jag då inte nöjd? I många avseenden är jag nöjd, men det fattas massor i livet för att det ska kännas så där riktigt toppen som jag skulle vilja. Det fattas äventyr, lagom mycket fara, spänning, lek, spontanitet, risktagande, pirr i magen, positiv stress och nervositet. Jag har smugit igång med några förändringar i livet som jag verkligen gillar. Jag har börjat dansa igen. När jag var riktigt ung dansade jag mycket jazz- och showdans och var ganska bra på det, sen blev jag vuxen. Nu dansar jag kubansk salsa med min fru och jag tänker bli riktigt bra på det. Jag bloggar och älskar det. Har också börjat göra musik. Det är riktigt svårt, men sanslöst roligt och kostar nästan inget. Och det här är bara början. Nästa steg blir nog meditation och att lära mig spela gitarr tror jag. Det har jag alltid velat kunna.

Levnadskonstnären, författaren, entreprenören osv Timothy Ferriss skriver i sin bok "Four-hour-workweek" att äventyrsbrist är en vanlig vuxensjukdom. Istället för att fortsätta vara barn och barnslig, så ska man vid en viss ålder växa upp, bli realist och sluta låtsas. Om du vid fem års ålder säger till dina föräldrar att du vill bli astronaut (en inte helt ovanlig dröm i den åldern) eller president, så reagerar de flesta föräldrar med att svara att du kan bli precis vad du vill? Om du är 25 och säger att du vill starta en cirkus, eller dressera delfiner, så blir svaret från i princip alla föräldrar (några få undantag finns det) att du måste vara realistisk. Bli advokat, arkitekt, revisor, snickare eller nåt annat som är på riktigt. Han använder bilden "en lönnfet gubbe i röd BMW cabriolet" dels för att förklara med vad han menar hur en dröm kan dö i det realistiska valet och som varningsklocka för sig själv och sina kolleger. Så snart någon av dem började sänka sina ambitionsnivåer, tappa självförtroendet eller "acceptera verkligheten" så hörde de av sig till varandra med frågan "håller du på att bli en lönnfet gubbe i en röd BMW cab?" Jag tycker bilden är helt underbar, trots att jag själv är lite lönnfet (jobbar på det) och tycker att BMW gör snygga bilar.

Ferriss använder en metod för att få fart på livet när den lönnfete gubben visar sitt fula tryne i honom. Han kallar det för drömlinjer. Det är en slags tidslinjer kring det som de flesta skulle betrakta som drömmar. I drömlinjerna förvandlas hans drömmar från vaga önskningar till tydligt definierade steg. Han sätter upp orealistiska mål och han fokuserar på aktiviteter som kan fylla tomrum som uppstår när arbetstid försvinner (läs mitt förra inlägg: befria dig från tidsslaveriet). Det roliga med Ferriss är att han gör det så konkret. Han skapar faktiska tidslinjer i sin dator eller på ett papper. En med sex månaders tidsrymd och en med 12 månader. Längst till vänster listar han upp 4-5 drömmar i tre kategorier: vad han drömmer om att HA, vad han drömmer om att VARA och vad han drömmer om att GÖRA. Att ha kan t.ex. vara en röd Ducati, en lägenhet i Rom, hemhjälp, alla nummer av Spiderman, eller nåt helt annat. Att vara kan t.ex. handla om att vara bra på att prata spanska, att kunna laga en gourmetmiddag, att vara stark. Att göra kan innefatta resa jorden-runt, tävla i strutskapplöpning, att sjunga duett med Sara Löfgren. Efter att ha listat sina svåruppnåeliga drömmar sätter han en kostnad för varje dröm. Vad kostar det att bli bra på spanska, vad kostar det att resa jorden runt? Många drömmar kostar faktiskt mindre än man tror, vissa kostar mycket, men är det omöjligt mycket? Relativt sällan.

Efter att ha fått fram kostnaden för sina drömmar räknar han fram hur mycket han måste tjäna och lägga undan för att kunna göra detta. Om det kostar extremt kanske man måste lägga det åt sidan så länge. Vissa summor kanske blir noll och kräver bara mod. Därefter definierar han tre steg för att förverkliga sina drömmar: vad han kan göra nu genast, vad han gör imorgon och vad han gör i övermorgon. De två sista är förstås tidsbegrepp för vad han gör senare, men genom att välja orden imorgon tvingar han sig att inte skjuta upp det till någonstans in i framtiden. Genast är dock genast, nu, omedelbums!

Jag har själv inte börjat leva efter detta, inte än, men det har hjälpt mig att börja förstå att jag måste börja göra något åt mitt eget liv, min egen tristess, min egen liknöjdhet. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Och det börjar bli lite bråttom om jag ska kunna njuta av mitt liv nu och inte hoppas på att det kommer sen. I fem myror är fler än fyra elefanter sjungs en sång med texten "där är där där man inte är, här är här där man är, och här har man alltid med sig." Nu ska jag ta mitt här och gå över till grannen med en nygräddad Jansson och njuta av min och deras härvaro.